Poängen med att ha utbildad personal och grupper med barn i gemensamma lokaler är att man då får fasta kostnader som delas mellan barnen, skriver artikelförfattarna.
Foto: FREDRIK SANDBERG/SCANPIX
Vi skulle vilja inleda med att hålla med Kristdemokraternas familjepolitiska arbetsgrupp: familjepolitiken är väldigt viktig. Vi menar dock, med hänvisning till den utredning vi gjorde av regeringens familje- och jämställdhetspolitik under valåret, att den av samma skäl inte bör överlåtas på Kristdemokraterna. I rapporten undersökte vi, bland annat, de effekter som vårdnadsbidraget hade fått efter att ha genomförts ett par år tidigare.
Resultaten var nedslående, både ur jämställdhets- och ekonomisk synpunkt. Nu, med föreslagen om barnomsorgspeng och ett barnskatteavdrag, vill Kristdemokraterna gå ännu längre.
Problemet är att Kristdemokraterna inte riktigt har förstått hur en förskola fungerar. Poängen med att ha utbildad personal och grupper med barn i gemensamma lokaler är att man då får fasta kostnader som delas mellan barnen. Missförståndet är här att likställa den genomsnittliga kostnaden med marginalkostnaden per barn. Slutsatsen att man får ”välja” om pengarna ska hamna i förskolan eller i den egna fickan för att man ska kunna stanna hemma, får då effekten att de skalfördelar som förskoleorganiseringen ger försvagas. Eller för att använda andra ord: om mängden pengar per barn bibehålls krävs antingen större barngrupper eller mindre lokaler för att ekvationen ska gå ihop. Dessutom minskar de offentliga intäkterna då de föräldrar som är hemma med sina barn inte kommer jobba och därmed inte betala skatt. Kristdemokraterna tar upp föräldrarnas oro för större barngrupper. Större barngrupper är dock precis vad vi kommer att få om de får igenom sina förslag.
När det kommer till valfriheten indikerar vår rapport att det i huvudsak är två grupper som ”väljer” att utnyttja den typ av system som KD föreslår. Den ena gruppen är de som har det så pass gott ställt att de inte behöver oroa sig för inkomstbortfallet som uppstår. Varför vi ska underminera vår gemensamma välfärd och förskola för att ge bidrag och avdrag till denna grupp, som redan idag har råd att välja att vara hemma mer med barnen om de vill, har vi svårt att se.
Den andra gruppen består av personer som inte har någon inkomst att tala om och därmed inte drabbas av något inkomstbortfall. För dessa personer, som till väldigt stor del utgörs av kvinnor i utsatta områden, blir dock inte dessa bidrag något som skapar valfrihet. Istället får det snarare effekten av en allmosa med problematiska inlåsningseffekter. Vill man skapa riktig valfrihet för denna grupp handlar det i första hand om att hjälpa dem till arbete. Genom arbete och inkomst kan de få valfrihet i sin vardag, inte bara när staten vill ge dem det. De resterande som inte tillhör dock någon av dessa grupper, har väldigt sällan råd att utnyttja de system som Kristdemokraterna föreslår och för dem blir effekten enbart en urvattnad och försämrad förskola.
Kristdemokraternas föreslagna bidrag och avdrag skulle alltså bidra till att cementera segregation, ojämställdhet och utanförskap samt att urholka den gemensamma välfärden i allmänhet och förskolan i synnerhet. Hur detta kan betraktas som en framtidsinriktad familjepolitik år 2012 har vi väldigt svårt att se.
SIMON VINGE
DANY KESSEL
ekonomstudenter, socialdemokratiska ekonomklubben på Handels
LÄS OCKSÅ: Vårdnadsbidraget – en dålig affär
