Behovet av bostäder i Stockholm i kombination med våra förtroendevaldas behov av att profilera sig lockar fram alltmer desperata förslag till åtgärder.

Ett exempel är stadsbyggnads- och trafikborgar­rådet Mikael Söderlunds utspel på SvD Brännpunkt 11/1 om 34 nya ­skyskrapor i och kring Stockholm stad.

Det är en svårköpt retorik som Söderlund levererar, då han skriver att Stockholm ”vågar nu bygga hus som sticker ut”. Att Stockholm i huvudsak byggt låga hus grundar sig absolut inte på rädsla, utan på kunskap och erfarenhet.

En viktig faktor som talar emot höga hus är att livskvaliteten för de boende i området försämras. De många barnens behov av lekplatser och gröna ytor kan inte tillgodoses.

Höga hus innebär fler boende per kvadratmeter mark, vilket leder till ökad användning och förslitning av gemensamma grönytor. Det leder till ökade kostnader för parkskötsel och en kraftigt försämrad livskvalitet för de boende. Och var ska bilarna parkeras? Hur ska varuleveranser och sophämtning gå till? Hur många gröna ytor tvingas vi göra avkall på för att ge plats för servicegator i de förtätade höghusområdena?

Söderlund slår fast att Stockholm behöver ”lära av de misstag som ­begåtts tidigare”.

I sådana fall bör ­Söderlund börja med att ta intryck av fakta i målet, istället för att låta sig styras av sitt, och ett fåtal namnkunniga arkitekters, behov av att lämna efter sig statyer över det egna storhetsvansinnet.

Dessutom verkar Söderlund för kortare handläggningstider och planprocesser. Det är odemokratiskt och minimerar medborgarnas insyn och möjlighet till inflytande.