De här bristerna innebär att fler personer än nödvändigt utsätts för brott.

Jan Landahl

Brottslighet medför lidande och kostnader för enskilda människor, men även för samhället i stort. För att allmänheten ska känna förtroende för rättsväsendet är det viktigt att det fungerar väl och att ärendeflödet av brottmål mellan myndigheterna är effektiv.

Under de senaste tio åren har stora resurser satsats på rättsväsendet. Trots det har resultaten inte förbättrats tillräckligt. Det tar fortfarande för lång tid för myndigheterna att utreda brott och alltför få brott klaras upp. Brottsligheten har inte minskat i tillräcklig omfattning och återfallen i brott är högre i Sverige jämfört med andra länder.

Riksrevisionen har därför granskat regeringens och myndigheternas arbete med unga brottslingar, vardagsbrott, inställda rättegångar, jakt på vinster från brott, ekonomisk kompensation till brottsoffer, polisens brottsförebyggande arbete och kriminalvårdens arbete med att förebygga återfall i brott. Vi har också granskat hur regeringen och rättsväsendets myndigheter har styrt verksamheten under de senaste tio åren.

Vår slutsats är att regeringen och myndigheterna inte har lyckats effektivisera viktiga moment i rättskedjan. Det leder till att ärenden ligger onödigt länge hos polis, åklagare och tingsrätter och att rutiner och arbetssätt inte är effektiva. Samordningen mellan olika myndigheter fungerar inte heller på ett bra sätt. Dessutom är effekten av polisens brottsförebyggande arbete oklar och Kriminalvårdens planering för de intagna inför frigivning fungerar inte.

De här bristerna innebär att fler personer än nödvändigt utsätts för brott. Brottsoffer får vänta länge på att få sitt ärende prövat och alltför få får upprättelse.

Ett illustrerande exempel är hur bristerna i rättskedjan kan drabba unga som begått eller utsatts för brott. Först kan det ta lång tid innan polisen kallar till förhör eller tar vittnesuppgifter. När ärendet väl kommer till åklagare kan det ha gått så lång tid att förutsättningarna för lagföring försämrats. Åklagarna väntar alltför ofta för länge med att besluta om åtal, bland annat beroende på att socialtjänsten inte kommer i tid med sitt yttrande. Socialtjänsten som ska stödja den unga under utredningen deltar inte heller i tillräcklig omfattning. Detta innebär en utdragen process som kan få negativa konsekvenser och orsaka lidande för de drabbade. Ungdomar som har begått brott riskerar dessutom att fastna i kriminalitet om de inte får en snabb reaktion från samhället.

De problem vi har sett handlar inte om brist på resurser utan på hur resurserna används och hur verksamheten leds och styrs.

Det finns med andra ord flera utmaningar för regeringen och rättsväsendet att hantera. Regeringen och myndigheterna måste säkerställa att de får viktig kunskap om utvecklingen och resultaten i rättsväsendet. Det gäller till exempel genomströmningstider i hela rättskedjan och vilka metoder och arbetssätt som fungerar och ger resultat. De måste också förbättra sin styrning så att den blir mer långsiktig, tydlig och tar ett helhetsgrepp på rättskedjan.

Vår granskning visar också att styrningen inte har fått fullt genomslag i den operativa verksamheten. Det är därför viktigt att regeringen och myndighetsledningarna arbetar tillsammans och bättre förankrar de beslut och åtgärder som ska genomföras. Även samverkan måste utvecklas och förstärkas för att öka effektiviteten.

Regeringen och rättsväsendet har under de senaste tio åren tagit initiativ till flera reformer och åtgärder, exempelvis satsningar för en modernare rättegång och mot grov organiserad brottslighet. Det har skapat bättre förutsättningar för att öka effektiviteten och förbättra resultaten. Men det återstår en hel del att göra:

1. För det första bör regeringen tillsammans med myndigheterna göra en samlad och omprövande analys av bristerna i rättskedjan och vilka behov och möjligheter till samordning och effektivisering som finns.

2. För det andra bör regeringen ta fram en strategisk och åtgärdsinriktad plan och därigenom ge en tydligare viljeyttring för vad som ska genomföras i rättsväsendet framöver.

3. För det tredje bör regeringen och myndigheterna fortsätta arbetet med att förbättra kompetensen och kunskapsstödet inom rättsväsendet. Regeringen bör exempelvis ta ställning i frågan om en reformerad polisutbildning och Brås roll som kunskapscentrum i rättsväsendet.

4. För det fjärde måste regeringen och myndigheterna löpande följa upp de åtgärder som genomförs för att säkerställa att de ger resultat och att dessa resultat återrapporteras till riksdagen.

Det är regeringen och myndigheterna inom rättsväsendet som har ansvaret. Nu är det dags att resultaten också blir synliga för allmänheten i form av snabbare hantering av ärenden och minskad brottslighet. Det behövs därför en kraftsamling inom rättsväsendet.

JAN LANDAHL

riksrevisor