Jan Landahl

Det finns inga skäl att vänta med att åtgärda det som kan rättas till omedelbart.

Jan Landahl

Få saker påverkar en människa så mycket som att bli utsatt för ett brott. Utöver de direkta konsekvenserna av brottet leder chocken över till att det många gånger blir svårt att hantera vardagen.

Att den brottsutsatta redan i ett tidigt skede får hjälp med att formulera och driva ett skadeståndsanspråk är därför mycket viktigt. När domstolen har dömt ut ett skadestånd är det också centralt att det står klart hur detta ska gå till, både för gärningspersonen som ska betala skadeståndet och för den brottsutsatta. Riksrevisionens granskning, som presenteras i dag, visar dock att så sällan är fallet.

Rättsväsendet ska ha ett tydligt brottsofferperspektiv och lämna stöd och hjälp åt dem som har blivit utsatta för brott. En viktig del i detta är möjligheten för den brottsutsatta att få ekonomisk kompensation på grund av brottet. Riksdagen och regeringen har därför skapat ett system för att stödja brottsutsatta. Riksrevisionens granskning visar emellertid att varken regeringen eller de ansvariga myndigheterna har gjort tillräckligt för att hanteringen ska vara effektiv.

När vi har granskat hur myndigheterna hanterar brottsskadestånd och hur regeringen styr denna verksamhet, har vi sett att det finns ett antal allvarliga brister som påverkar den brottsutsatta negativt. Vi vill särskilt uppmärksamma några av dem.

• När skadeståndet är utdömt måste den brottsutsatta driva mycket av processen själv. Brottsutsatta vi mött under granskningen upplever processen för att få sitt brottsskadestånd utbetalt som komplicerad. Denna bild bekräftas av målsägandebiträden. Den information och det stöd som ges till den brottsutsatta varierar i omfattning och innehåll och är ofta inte tillräcklig.

• Det finns brister i polisens och åklagarnas förberedelser av skadeståndsanspråken. Polisens underlag till åklagare är till exempel ofta ofullständiga. Åklagarna begär inte heller i tillräcklig utsträckning att polisen kompletterar underlagen eller reder ut frågetecken med den brottsutsatta.

• Myndigheterna samverkar inte tillräckligt. Den brottsutsatta måste till exempel själv bifoga handlingar som redan finns hos andra myndigheter vid ansökan om brottsskadeersättning.

• Slutligen visar vår granskning att regeringen saknar överblick över hur systemet för brottsskadestånd fungerar i praktiken. Därmed har regeringen inte heller kunnat ge riksdagen en fullständig bild av verksamheten. Dessutom finns det stora brister i uppföljningen. Regeringen saknar därför kunskap om hur många brottskadestånd som hanteras årligen och hur många brottsutsatta som får ut hela, delar eller inget av sitt skadestånd.

Det här är brister som får stora konsekvenser för de människor som behöver bli ekonomiskt kompenserade för de brott de blivit utsatta för. Det kan riskera att leda till att skadeståndet inte får den kompenserande effekt som är avsedd. Det finns också en risk att brottsutsatta med liknande förutsättningar blir olika behandlade.

De brister som Riksrevisionen uppmärksammar måste åtgärdas. Den översyn av brottsskadelagen som regeringen tillsatte förra året är både välkommen och nödvändig. Men det räcker inte. Det finns inga skäl att vänta med att åtgärda det som kan rättas till omedelbart.

Riksrevisionen rekommenderar därför regeringen att utveckla styrningen och uppföljningen av hanteringen av brottsskadestånd. Dessutom föreslår vi att rutinerna för utbetalning av skadestånd förbättras och förenklas. Riksrevisionen lyfter också fram möjligheten att en brottsutsatt ska kunna få pengar utbetalade av staten som ett slags förskott på det utdömda skadeståndet, såsom är fallet i flera nordiska länder.

Riksdagen har uttalat att brottsutsatta ska få stöd och hjälp, ett gott bemötande och relevant information genom hela rättskedjan. Den som har utsatts för brott förtjänar ett system som sätter deras bästa i centrum.

JAN LANDAHL

riksrevisor