I dag föll domen mot den man som stått åtalad för att ha mördat sin före detta sambo på öppen gata i centrala Malmö i februari i år. Han knivhögg henne inför deras barn, fyra och sex år gamla, på gården till deras hemliga boende. I dag dömdes han till livstids fängelse för mord.
Ett rättssamhälle kan inte tolerera och acceptera att fler hotade personer dödas och att barn ska växa upp traumatiserade utan föräldrar.
Ulrika Rogland, kammaråklagare
Mannen var redan tidigare dömd för brott mot kvinnan. 2011 frihetsberövade han henne i deras tidigare gemensamma bostad när hon skulle hämta några saker till barnen. Han hade suttit häktad fram till huvudförhandlingen, men försattes då på fri fot i avvaktan på att domen vunnit laga kraft eftersom tingsrätten inte ansåg att det fanns risk för fortsatt brottslighet. Mannen var tidigare ostraffad och familjen hade levt under välordnade förhållanden i ett mindre samhälle utanför Malmö. Kvinnan var övertygad om att mannen tänkte döda henne och när han försattes på fri fot fick hon genom kvinnojouren ett hemligt boende.
Dagen innan mordet var det ett sammanträde i tingsrätten i en vårdnadstvist mellan parterna. Till detta sammanträde kallades kvinnan personligen att träffa mannen hon var livrädd för. Dagen efter överraskade mannen kvinnan när hon var på väg till sitt hemliga boende med barnen tätt intill sig och knivhögg henne till döds.
Barnen mår mycket dåligt. Mannen hade efter mordet fortfarande vårdnad om barnen och motsatte sig inledningsvis att barnen fick ha kontakt med psykolog.
Fallet uppmärksammar stora brister i samarbetet mellan myndigheterna. Brister som gjort att ännu en kvinna helt i onödan har dödats och att två små barn måste växa upp utan sin mamma. I dag gör vissa myndigheter en hot- och riskbedömning och andra gör ingen alls. Det sker inget eller begränsat samarbete mellan myndigheter och skyddet för hotade kvinnor varierar i olika delar av landet.
I Malmö-fallet var kvinnojouren beroende av socialtjänstens bedömning. Kvinnojouren ansåg att kvinnan, för att vara trygg, måste flyttas till annan kommun. Socialtjänsten ville avvakta sammanträdet i vårdnadstvisten. Tingsrätten gör ingen skyddsbedömning när de kallar parter och känner sällan till om det finns skydd eller behov av skydd för någon av parterna. Åklagaren som väckt åtal och meddelat kontaktförbud får inte veta vilket skydd kvinnan får och vilka parallella processer som pågår, som i detta fall en vårdnadstvist.
En kvinna som är utsatt för hot och där det finns kontaktförbud ska inte behöva möta mannen i rätten i vårdnadstvisten. Det finns möjlighet att närvara via videolänk vilket alltid ska utnyttjas i dessa fall. Det är också viktigt att ha ett barnperspektiv när man gör en hot- och riskbedömning. Hot och våld mot föräldern som sker i relationen innebär även att barnen är offer. Föräldern är barnets skydd och trygghet och när föräldern är hotad innebär det ett hot även för barnet. Detta måste beaktas när man ska skydda offret och barnen och när man diskuterar umgänge med den förälder som hotat.
Barnets säkerhet och trygghet måste alltid gå före en förälders rätt till umgänge. Den förälder som gör sig skyldig till allvarliga brott borde, i vart fall under en tid, mista rätten till vårdnad och umgänge med sina barn. Denna rätt borde man sedan inte få tillbaka förrän man visat sig lämplig, alltid med barnets bästa i centrum.
För att samhället ska kunna skydda dem som utsätts för våld eller hot från en partner eller före detta partner måste det alltid göras en hot- och risk bedömning. Barnen ska alltid betraktas som offer i dessa situationer och deras skydd ska beaktas i hot- och riskbedömningen.
Den hotade kommer i kontakt med många myndigheter: polisen, åklagare, domstol, socialtjänsten. Utöver det har de även kontakt med kvinnojouren. Det pågår ofta flera parallella processer: rättegång i brottmålet, vårdnadstvist, bodelning. Det måste finnas en handlingsplan där det anges vad varje myndighet ska göra och vilket samarbete som ska ske med andra myndigheter och hot- och riskbedömningen ska alltid ligga till grund för samarbetet.
Samarbete mellan myndigheter och en gemensam hot- och riskbedömning är nödvändig för att samhället ska kunna skydda den hotade och barnen. Handlingsplanerna och resurser för att genomföra dessa måste vara samma över landet. Och de som arbetar med dessa frågor måste ha utbildning om den här problematiken. Utbildningen måste vara samma för alla yrkesgrupperna och helst gemensam så att erfarenhetsutbyte kan ske.
Och dessa ändringar måste göras nu. Ett rättssamhälle kan inte tolerera och acceptera att fler hotade personer dödas och att barn ska växa upp traumatiserade utan föräldrar.
ULRIKA ROGLAND
kammaråklagare
