Det råder debatt över partigränserna om vem som levererar bäst och mest bistånd. Tyvärr duckar båda partiläger inför ett viktigt problem inom biståndsindustrin – utbetalningsmålet. Det konstanta utbetalningstrycket från givarländerna gör att bistånd betalas ut trots att förutsättningar för effektiv fattigdomsbekämpning i mottagarländerna inte finns. Vi måste våga ompröva enprocentsmålet.
Det är varken meningsfullt eller riktigt att beräkna biståndsvolym baserat på rika länders procent av BNI (bruttonationalinkomsten). Den måste utgå från mottagarländernas behov och mottagningskapacitet samt vedertagen forskning om hur och när bistånd kan göra nytta.
År 2009 uppgick den globala biståndsvolymen från OECD-länderna till drygt 914 miljarder kronor (Sverige bidrog med 34,7 miljarder kronor 2009). Samtidigt är mottagarländernas kapacitet att ta emot bistånd och omsätta pengarna i effektiv fattigdomsbekämpning begränsad. För detta krävs en något så när fungerande samhällsstyrning. Det konstanta utbetalningstrycket gör att bistånd ofta betalas ut trots att förutsättningar för effektiv fattigdomsbekämpning saknas.
Ett antal forskare har studerat detta och konstaterar att biståndsflöden från givarländer till utvecklingsländer i princip varit konstanta oavsett ifall den mottagande regeringen presterat väl eller inte, eller ifall korruptionen ökat eller minskat. Utbetalningar till projekt rullar på oavsett ifall de uppnått tillfredsställande resultat eller inte.
Forskning visar att bistånd, för att göra maximal nytta, bör betalas ut till fattiga länder som inte är alltför korrupta och som har en något så när fungerande demokrati. En studie av Easterly och Pfutze (2008) visar dock att över 70 procent av Sveriges bistånd, år 2004, gick till korrupta regeringar, över 80 procent gick till icke-fria stater och 50 procent gick till icke-fattiga länder. Möjligen är Sverige en stor biståndsnation när det gäller att betala ut stora summor pengar, men inte om vi granskar hur pengarna används.
Nobelpristagaren Elinor Ostrom visade i en studie (2002) att många avdelningar på Sida betalade ut uppemot 40 procent av biståndet de sista två månaderna på budgetåret och att det inte var ovanligt att avdelningscheferna kom upp med egna projekt för att öka möjligheten att betala ut pengarna.
För mycket pengar jagar för lite mottagningskapacitet. Och det är dessutom trångt på fältet. Inte sällan trängs ett 30-tal multilaterala och bilaterala biståndsorganisationer i ett och samma mottagarland, ibland inom samma sektor (och då har vi inte räknat in alla de hundratals, ibland tusentals, enskilda organisationer som finns i varje land). Det skapar koordineringsproblem för redan svaga mottagarregeringar. Kostnaderna för att administrera biståndet är höga och ingen är ytterst ansvarig ifall resultat inte uppnås.
Ett allvarligt problem i detta sammanhang är att de som biståndsorganisationer borde vara ansvariga gentemot – de fattiga i världen – varken har kunskap om de biståndsmiljoner som rullar in över landets gränser eller har möjlighet att göra sina röster hörda. Brist på information om biståndets resultat gör det heller inte lätt för skattebetalarna i givarländerna att utkräva ansvar.
Biståndsminister Gunilla Carlsson har tagit flera steg i rätt riktning, men tar ett stort kliv tillbaka när Sida ombeds att årligen betala ut minst 90 procent av biståndet till ett visst land varje år. Släpp istället på betalningstrycket. Det går inte att driva en seriös ”aktiv utvecklingspolitik” med ett överordnat utbetalningsmål. Vi behöver resultatmål. Vi behöver bli bättre på att använda oss av resultat från forskning samt oberoende externa utvärderingar och revisioner som instrument för återkoppling och lärande – och göra denna information lätt tillgänglig för allmänheten. Det krävs en reformering inte bara av biståndet utan även av biståndsorganisationerna. Skapa incitament för resultat, inte för utbetalning!
ALEXANDRA SILFVERSTOLPE TOLSTOY
har arbetat med utvecklingsfrågor i 15 år på Sida, UD, EU Kommissionen, World Food Programme och enskilda organisationer.
