I en tidningsinsändare februari 2006 ställde Karlskogabon Roland Forsgren följande ytterst angelägna fråga: ”En dag kommer vi, Sveriges folk, att vakna upp och finna att vi är med i Nato, EMU och Europas förenta stater. Hoppas någon då kan förklara hur det gick till /…/. Hur vi – i demokratins namn – förlorade vår självständighet.”
Sedan dess har denna fråga blivit ännu mer angelägen, inte minst när det gäller Nato-frågan. Ty Sverige har dragits allt djupare in i Nato som domineras av USA och som, i enlighet med supermaktens doktrin, hävdar rätten till första bruk av kärnvapen.


Denna fördjupning har skett tvärtemot folkopinionen. Enligt SOM-institutets senaste mätning 2007 var 44 procent emot och bara 19 procent för Nato­medlemskap; och med några små variationer, så har det sett ut sedan SOM 1994 började studera frågan.
Men bakom folkets rygg har det pågått en smyganslutning till Nato. Den har nu gått så långt att Nato-anhängare med fog kan argumentera att Sverige i själva verket redan informellt är med till så där 90 procent.

Det är bara att erkänna detta faktum, heter det, och ta nästa lilla steg till formellt medlemskap med alla fördelar som detta påstås erbjuda, att man ska “vara med och påverka”. (Se t ex ”Vi bör gå med i Nato även formellt”, 7/11 2007 och “Sverige är redan med i Nato”, 8/2 2008 i Svenska Dagbladets Brännpunkt.

Tyvärr stämmer det att Sveriges sam­arbete med Nato har gått extremt långt utan debatt. Den bakomliggande processen förtjänar en ordentlig belysning. Det är inte bara en fråga om vår säkerhets­politik. Det är också i högsta grad en fråga om demokrati.

Den fråga som borde vara självklar är: Med tanke på den stora och bestående folkopinionen mot en Nato-anslutning, samt att endast ett av sju riksdagspartier öppet förespråkar fullt medlemskap, hur har det över huvud taget varit möjligt att Sverige i så hög grad redan befinner sig inlindat i Nato?

Vi anser att det handlar om de små stegens tyranni. Men det kan antas att dessa steg har tagits av livs levande människor som tydligen utgör en liten minoritet. Just därför är det angeläget att ta reda på:

• Vilka är de små – och kanske t.o.m. större – stegen som hittills tagits?

• Vem har tagit dessa steg, med vilka medel och motiv, och med vilken legitimitet?

• Vilka förtroendevalda har låtit detta ske, och vad beror det på?

Närmandet till Nato tycks fortskrida enligt antagandet att de flesta redan vet vad Nato är, vad alliansen tidigare hållit på med, vad den har för framtidsplaner, vilken roll Sverige ska ha efter en anslutning, och vilka som bestämmer enligt vilken beslutsprocess.

Vet vi om svenska folket accepterar att våra soldater kommer att dö eller få men för livet i anfalls- och andra krig där Sverige ensamt aldrig skulle ingripa militärt? Vad innebär det för vår förmåga att stödja FN-operationer i framtiden?

Och inte minst: Hur ställer vi oss till Natos atomvapen?

Andra potentiellt relevanta frågor kan vara: Finns det några samband mellan olika begivenheter i svensk säkerhetspolitik och Natos ökande betydelse, till exempel kring ubåtsincidenterna?

På vilka sätt, direkt och indirekt, kan Nato sägas utöva ett inflytande på försvarsmakten och samhället i övrigt? Vilka relationer finns det mellan EU och Nato samt mellan FN och Nato – viktigt eftersom såväl EU som FN är helt centrala för Sverige?

Kommer försvarsmaktens ekonomiska kris att öka eller minska argumenten för Nato-anslutning?

Med få undantag har våra förtroendevalda och medier låtit smyganslutningen fortskrida utan nämnvärt motstånd eller försök till belysning. Journalistikenskritiska funktion i säkerhetspolitiken lyser med sin frånvaro.

Detta har underlättat för en målmedveten minoritet att skapa intrycket att allt motstånd är meningslöst. Men upplysning, debatt och motstånd är aldrig meningslösa.

Vi vill därför föreslå en medborgarutredning med uppgift att kartlägga smyganslutningsprocessen och dess konsekvenser för vår säkerhet och demokrati.

Ett första steg är att lyfta fram frågan och rikta strålkastaren mot hela processen. I detta syfte har vi upprättat ett webb­forum där alla är välkomna att lämna synpunkter och förslag, hålla sig informerad om projektets utveckling med mera. Webbadressen är: www.natosmyg.se

Självfallet är det viktigt att också föra debatten i andra forum, t ex här på SvD Brännpunkt.

På sikt måste vi också ta upp frågan om hur Sverige skall bevara sin säkerhet på andra sätt än genom Nato-medlemskap.

Denna diskussion bör givetvis utgå från att Sverige i första hand och i enlighet med FN-stadgan skall satsa på fredlig konfliktlösning och dialog snarare än på militärmakt och väpnade allianser.

Vi uppmanar alla som vill värna om landets demokrati och självständighet att delta i denna för Sveriges framtid oerhört viktiga debatt.

Sixten Andréasson, skolledare

Örjan Appelqvist, ekonomihistoriker

Kerstin Blomberg, informatör

Al Burke, redaktör

Curt Carlsson, journalist

Drude Dahlerup, statsvetare

Håkan Danielsson, utbildare

Stefan de Vylder, nationalekonom

Krister Eduards, civilekonom

Erni Friholt, debattör

Per Gahrton, (mp)

Elisabeth Gerle, docent i etik

Kerstin Grebäck, IKFF ordförande

Lars H Gustafsson, barnläkare

Birgitta Hambraeus, f.d. riksdagsledamot (c)

Sven Hamrell, redaktör

Tom Heyman, f.d. riksdagsledamot (m)

Ingvar Hjärtsjö, ordförande Män för jämställdhet

Kerstin Hägg, lektor

Dan Israel, förläggare

Annika Johansson, forskare

Lena Klevenås, f.d. riksdagsledamot

Karl Erik Lagerlöf, författare

David Liljequist, förbundsombudsman

Anita Lillburn, lärare

Martin Linde, historiker

Ulla Lyttkens, regissör

Eva Moberg, författare

Andreas Murray, psykoanalytiker

Lennart Palm, historiker

Håkan Rudehill, författare

Jan Olof Rönn, rektor

Åke Sandin, lärare

Gudrun Schyman, frilansfeminist

Bengt Silfverstrand, f.d. riksdagsledamot (s)

Ingrid Sjöstrand, författare

Sören Sommelius, författare

Stefan Svallfors, sociolog

Töres Theorell, professor i medicin

Maj Britt Theorin, f.d.nedrustningsambassadör

Gunnar Westberg, läkare

Håkan Wiberg, fredsforskare

Stellan Vinthagen, högskolelektor

Jan Öberg, fredsforskare