Ingela Lindh och Inga Lundén konstaterar att Gunnar Asplunds stadsbibliotek är en av de få byggnader vi har i Stockholm av arkitektonisk världsklass (SvD Brännpunkt 11/3). Men det förefaller inte som om de riktigt förstått vari värdena består och att det innebär ett ansvar att förvalta dem.
För Asplund var det urbana perspektivet alltid viktigt, stad och byggnad var sammanvävda, varje hus var en del av en helhet. Han arbetade med stadsplanen för biblioteket under nästan ett decennium och hela tiden var helheten det viktiga.
Lindh och Lundén påstår att lamellhus inte ingick i hans ursprungliga koncept. De fanns med från början, men han arbetade med stadsplanen under många år och förutsättningarna ändrades under tiden. Därför fick hans planförslag olika utformning under olika skeden.
I hans slutliga plan ingick fyra lamellhus. Vad man har att ta ställning till idag är ett historiskt arv med i huvudsak samtida byggnader som bildar en helhet, där biblioteket utgör centralpunkten.
Den nya volym som nu planeras är förkrossande stor i förhållande till biblioteket och förrycker därmed totalt den subtila balans mellan auktoritet och samband som Asplund skapat. Därmed tappar hans byggnad ett av de ben den står på.
Enligt Lindh och Lundén har de frågor som togs upp i vårt upprop (SvD Brännpunkt 10/3) diskuterats förut. Det är sant. Men det verkar inte som om de lyssnat på den debatten, eftersom de fortsatt hävdar att Asplunds byggnad automatiskt skulle förlora sin funktion om inte detta förslag genomförs.
Självklart kan den fungera som bibliotek även i fortsättningen, frågan är bara vilka biblioteksfunktioner och vilken del av bokbeståndet som skall finnas samlad i detta hus, och vad som kan finnas någon annanstans. Detta har berörts av flera i debatten kring biblioteket. Men det har inte funnits någon vilja från stadens sida att pröva andra lösningar.
Likaså har flera kritiker tagit upp stadsbyggnadsfrågan och efterlyst en undersökning av alternativa placeringar. Men inte heller det har fått något gehör. Istället rullar processen bara obevekligt vidare och nu säger stadsbyggnadsborgarrådet att det är för sent.
Det är naturligtvis inte sant. Detaljplan måste göras, högt klassade byggnader få rivningstillstånd och allt kommer att överklagas. Vad som nu finns är endast en skiss till det nya huset.
Det tar år innan biblioteket kan byggas. Det är inte för sent, däremot är det hög tid att tänka om.
Stockholm har genomfört den internationella arkitekttävling som så många ropat efter, skriver Lindh och Lundén. Det är sant, men som det påpekas i uppropet, visade det sig att försättningarna i tävlingen var alltför problematiska och att det vinnande förslaget inte håller måttet.
Tävlingsresultat måste inte alltid leda till ett genomförande, däremot kan de leda till en insikt.
Att genomföra förslaget vore i detta fall en större skada för Stockholms anseende än att inte genomföra det. Det skulle sannolikt sätta Stockholm på kartan med en plump.
NICHOLAS ADAMS
OLA ANDERSSON
FREDRIC BEDOIRE
ANDERS BERGSTRÖM
CLAES CALDENBY
HORACE ENGDAHL
EVA ERIKSSON
CATHARINA GABRIELSSON
THOMAS HALL
ELISABETH HATZ
OLOF HULTIN
TOMAS LEWAN
JAN LISINSKI
LARS NITTVE
KARIN NYRÉN
ALEXIS PONTVIK
EVA RUDBERG
MARIANNE RÅBERG
BEATE SYDHOFF
SOLFRID SÖDERLIND
JOHAN MÅRTELIUS
WILFRIED WANG
EBBA WITT-BRATTSTRÖM
HANS WOHLIN
PER WÄSTBERG
JAN ÅMAN
