Med anledning av debatten om den kritik som jag har riktat mot rättsväsendet finns det anledning att beröra ett par principiellt viktiga frågor. Vilket förhållande har justitiekanslern till regeringen? Och hur bör justitieministern agera när justitiekanslern framför kritik mot myndigheter inom ministerns ansvarsområde?

Båda frågorna har aktualiserats genom att förre justitieministern Thomas Bodström enligt pressuppgifter (här citerade ur Jusek-tidningen och SvD) har sagt att det var en ”djup konflikt” mellan honom och mig och att ”det är en omöjlig situation för en justitieminister att ha en justitiekansler som så öppet och hårt kritiserar rättsväsendet”.
Och vidare: ”JK är ju regeringens egen advokat och vid en sådan här konflikt kan inte båda parter ha rätt. En justitieminister måste välja sida och antingen ta ställning för statens advokat eller för rättsväsendet.”

För mig är detta en egendomlig hållning av en justitieminister som vill ta sitt ansvar. Låt mig förklara varför.

Om Bodström är rätt
citerad kan en del av problemet vara att han delvis har missförstått JK:s roll.
JK är inte ”regeringens egen advokat” i den meningen att han ska försvara regeringen eller göra som regeringen önskar i enskilda fall.

JK:s ”klient” är staten, inte regeringen. Det är därför riktigare att säga att JK är statens advokat.

Därtill har JK bland annat tillsyn över myndigheterna. Denna tillsyn utövar han i princip oberoende av regeringen. Enligt grundlagen får inte regeringen bestämma hur dess myndigheter - inklusive JK - ska besluta i enskilda ärenden som rör myndighetsutövning eller tillämpning av lag.
Under min tid som justitiekansler har det inte förekommit några problem när det gällt JK:s självständiga roll i förhållande till regeringen.
Bodström skötte sig mönstergillt i det hänseendet, och faktum är att jag aldrig märkte av någon ”djup konflikt”.

Jag förstod vid ett par möten med statssekreteraren och expeditionschefen att ministern var störd över att jag hade uttalat uppfattningen att poliser ibland
ljuger inför rätta och att det sitter oskyldiga personer i svenska fängelser.
Vid något tillfälle förekom ett stillsamt försök till påtryckning, som jag dock avfärdade.
I JK:s tillsynsuppgift över myndigheterna ingår att hålla ögonen på eventuella systemfel. Det kan exempelvis handla om en osund kåranda som tycks ha uppstått hos en grupp tjänstemän, eller misstänkta brister i rättssäkerheten.

Det är en självklarhet att JK vid behov ska granska sådana företeelser och uttala den kritik som granskningen föranleder. Den ansvarige ministern kan inte ha någon berättigad invändning mot sådan kritik även om den är hård.
Men problemet gäller nog främst situationen att JK - som jag har gjort - uttalar kritik på ett mer formlöst sätt, till exempel i svar på journalisters frågor.
Hur en justitiekansler ska hantera mediefrågor inom ett område där han faktiskt är övertygad om att det finns allvarliga brister kan diskuteras.

Jag har valt linjen att uttala min övertygelse offentligt när jag anser mig ha tillräckliga
belägg för den.

Jag är förvissad om att detta är den riktiga linjen. Som JK har jag en alldeles särskild position med mycket god insyn i framför allt rättsväsendet genom klagomål, ansökningar om skadestånd och information från olika håll.
Den som får så god inblick - och som har en tillsynsroll - måste rimligen ta tillvara sina insikter.

Det kan av olika skäl inte alltid ske genom en utredning. Genom att säga sin mening kan man då - förutom att man är ärlig, vilket ofta är bra - nå positiva effekter.
Man kan peka på systemfel som är svåra att komma åt på något annat sätt än genom medvetandegörande, öppenhet, debatt och förhoppningsvis så småningom åtgärder.

Om man i ett sådant läge avstår från att säga sin mening medverkar man till att ett sannolikt systemfel i stället blir bestående. Enligt min uppfattning har alltför långvarig tystnad haft denna effekt både hos polisen och i domstolarna.

En justitieminister har enligt min mening inte i första hand anledning att oroa sig för att rättsväsendet
kritiseras. Att bara hoppas att kritiken tystnar är inte bra. I stället bör ministern ta sitt ansvar för rättssäkerheten och rättsväsendets goda funktion i övrigt, lyssna på JK:s kritik och försöka skaffa sig en egen bild. Är kritiken berättigad bör ministern överväga åtgärder.
Att det skulle vara en ”omöjlig situation” för en justitieminister att ha en justitiekansler som öppet och hårt kritiserar rättsväsendet framstår för mig som ytterst egendomligt.

Uttalandet tycks mig visa att Thomas Bodström föredrog att blunda framför att ens öppna ögonen för att kritiken kunde vara berättigad. Det var i så fall ett dåligt ansvarstagande.