Den statskupp som ägt rum i Honduras har i svensk media beskrivits som ett hårt slag mot latinamerikansk demokrati. Och visst vore det enklast att se den som ett tecken på en återgång till en tid då länder i Latinamerika ofta löste tvister med våld istället för med öppen debatt och demokratiska metoder; kuppen i Honduras var regionens första på 20 år. Men bakgrunden till kuppen, samt dess implikationer for latinamerikansk demokrati, är långt mer komplicerad än vad svensk media har rapporterat. Faktum är att den skiljde sig kvalitativt från de statskupper som skedde på 1900-talet, och att den faktiskt kan ses som ett uttryck för en mer utvecklad demokratisyn än den illiberala som ofta har bevittnats i regionen.

Vad var det egentligen som hände i Honduras? Turbulensen startade den 23 mars 2009 när president Manuel Zelaya beordrade Honduras statistiska centralbyrå att genomföra en rådgivande folkomröstning den 28 juni, i vilken Honduras medborgare skulle ta ställning till huruvida en nationell konstitutionell församling skulle sammankallas. Syftet med församlingen var att ändra den rådande konstitutionen, ratificerad 1982, som stipulerar att presidenter inte kan inneha ämbetet längre än fyra år. Zelayas mål var därför att låta framtida presidenter behålla positionen längre än vad den rådande konstitutionen tillåter.

Problemet var bara att folkomröstningen bröt mot konstitutionen; kongressen, högsta domstolen, kommissionen för mänskliga rättigheter samt Honduras riksåklagare har alla slagit fast att endast Tribunal Supremo Electoral, Honduras valkommission, kan anordna folkomröstningar och att presidentens försök att sammankalla en nationell församling med syftet att ändra konstitutionen i sig bröt mot dess regler. En nationell konstitutionell församling kan endast sammankallas via en folkomröstning godkänd av kongressen, vilket var vad Zelaya ville kringgå. Han visste att hans förslag att avskaffa begränsningen på en mandatperiod för presidenter inte hade stöd i kongressen; hans order om en rådgivande folkomröstning var därför ett försök att kringgå demokratins spelregler.

Trots motståndet från alla andra politiska och juridiska institutioner vägrade Zelaya att ge upp sitt förslag. Honduras administrativa domstol beordrade till slut därför Honduras flygvapen att beslagta valmaterialet för folkomröstningen då presidentens försök att lägga beslag på detta också ansågs strida mot domstolens beslut. Efter att ha blivit informerad av domstolen meddelade chefen för landets högsta militärledning, Romeo Vásquez, att han inte kunde följa presidentens olagliga order om att militären skulle sköta logistiken kring folkomröstningen. Detta ledde i sin tur till att Zelaya avskedade Vásquez, ett beslut högsta domstolen också ansåg stred mot konstitutionen.

Men inte ens detta stoppade Zelaya. Trots domstolens beslut ledde han en mobb som bröt sig in i flygvapnets lagerlokaler där valmaterialet fanns och beslagtog det för att fortsätta förbereda för folkomröstningen. Det var först då högsta domstolen beordrade militären att arrestera Zelaya i enlighet med artikel 239 i Honduras konstitution, som fastställer att presidenten omedelbart ska avsättas om denne försöker slopa reglerna kring mandatperioder. Till saken hör att det inte finns någon klausul i konstitutionen som stipulerar hur kongressen kan avsätta presidenten. Ett militärt ingripande ansågs därför av högsta domstolen vara det enda legitima sättet att följa konstitutionen och därmed förhindra presidentens olagliga och icke-konstitutionella agerande.

Statskuppen i Honduras måste därför ses i dess kontext. Med en president som visar ett sådant förakt för de politiska processer konstitutionen fastställer, samt för de andra politiska institutioner som den upprätthåller, hade alternativet till en kupp troligtvis varit värre. Problemet i många nya demokratier har varit presidenters obegränsade makt att göra vad de vill bara för att de råkar vara folkvalda. Men den liberala demokratin har spelregler som måste följas; syftet med en maktfördelning mellan domstol, kongress och president existerar just för att se till att demokratin inte urartar i tyranni, vilket är precis vad många utvecklingsländer har råkat ut för. Istället för att passivt se på när en makthungrig president negligerade reglerna för Honduras demokratiska statsskick valde institutionerna som ska hålla presidenten i schack att avsätta honom.

En ren statskupp var naturligtvis inte det bästa alternativet. Det hade varit bättre att låta polisen arrestera presidenten och sedan ställa honom inför rätta för de brott han hade begått. Men på grund av konstitutionens design fanns det ingen möjlighet att avsätta Zelaya via den politiska processen trots att han hade agerat olagligt. Det sämsta alternativet, från en liberal-demokratisk synvinkel, hade varit att låta presidenten hållas och därmed inofficiellt ge presidenten oinskränkt makt att negligera demokratins spelregler; latinamerikansk demokrati har alltför ofta varit illiberal istället för liberal, med presidenter som har tagit sig friheter som vore främmande i starkt förankrade liberala demokratier. Självklara kandidater i den illiberala kategorin är Hugo Chavez (Venezuela) samt Evo Morales (Bolivia). Men dessa ledare har åtminstone följt de demokratiska spelreglerna i deras försök att anskaffa sig mer makt. Vad som utspelade sig under våren i Honduras var värre; Zelaya försökte med olagliga medel ändra konstitutionen.

Statskuppen i Honduras bör därför inte ses som ett tecken på en återgång till 1900-talets latinamerikanska statskupper där militären på egen hand avsatte folkvalda presidenter med avvikande politiska åsikter. Den visar snarare att Honduras tar sin liberala demokrati på allvar; de politiska institutioner som existerar för att se till att presidenten följer demokratins spelregler agerade tillräckligt kraftfullt för att förhindra hans försök att kringgå konstitutionen. Detta är inte ett hot mot latinamerikansk demokrati utan kan istället ses som någorlunda positivt inför framtiden; med institutioner tillräckligt starka för att kunna stå emot en annars omnipotent president har Honduras visat prov på att landet inte bara står upp för demokrati utan också för liberal demokrati.

GABRIEL HELLER SAHLGREN

Student i statsvetenskap vid University of Cambridge, Storbritannien