Det blir mer lönsamt att påverka politiker, än att introducera produkter och tjänster som efterfrågas.

Lydiah Wålsten

En ny våg av uppsägningar väntar vindkraftsbolaget Vestas. Det står nu klart efter att bolaget har presenterat sin kvartalsrapport för tredje kvartalet i år. 1 400 jobb ska bort. Resultatet är en kalldusch för både investerare och de personer som arbetar för bolaget.

Men det är en förväntad kalldusch. Sedan 2008 har företaget tappat över 90 procent av sitt börsvärde. Trenden gäller inte bara Vestas. Cleantech Index, framtaget av Deutsche Bank och Nasdaq OMX, samlar de viktigaste företagen i den förnybara sektorn. Indexet har fallit 40 procent sedan starten 2010. Runt om i Europa går de tidigare största bolagen nu omkull, som tyska solcellstillverkaren Q-Cells. Förra året var det Solyndra i USA som gick omkull, till en kostnad om en halv miljard dollar för skattebetalarna.

Hur kan det ha blivit såhär? Bakgrunden till det börsfall som industrin nu upplever är den instabilitet som uppstår på marknader där statens vilja att styra blir för stor.

Omfattande subventioner har gjort solcells- och vindkraftsindustrin till heta sektorer för riskkapitalister världen över. Där det finns enkla pengar att tjäna, dit söker sig kapitalet. Som en följd av detta ökade landets solcellskapacitet med hisnande 800 procent 2007 och 900 procent 2008. Detta tog sin början i att den spanska regeringen införde prisregleringar för solceller som ledde fram till en kraftig överproduktion, vilket nu är känt som “Den spanska solcellsbubblan”.

Lärdomen är att alltför generösa stöd i kombination med opportunistiskt beteende skapar bubblor där företag kan göra riskfria vinster medan skattebetalarna får stå för notan. Att knyta upp många människors liv, karriärer och drömmar till projekt som lever på konstgjord andning är inte värdigt. Inte heller är det en väg mot mer innovation som är bra för miljön.

De politiska initiativen bakom subventionsprogrammen är grundade i en genuin vilja att göra världen bättre. Tyvärr riskerar resultatet att bli det motsatta. Den kris vi nu ser kan liknas vid en grön bubbla. I en värld med stor ekonomisk oro där många länder kämpar med stora underskott finns inte utrymme för ekonomiska högriskprojekt. Många länder har därför sänkt sina subventioner, vilket i sin tur hämmar efterfrågan. Det är ett mardrömsläge för industrin som nu ser sina aktiekurser falla. I förlängningen hotar denna utveckling betydande delar av den förnybara sektorn, som har vant sig vid öronmärkta pengar för sin överlevnad.

Kina ses som en ljuspunkt på en annars mörk himmel där produktionen kan göras både billigare och bättre, särskilt gäller det solceller. Men problemen är omfattande även i Kina. Den kinesiska solcellsindustrin är underblåst av billiga statliga krediter som har gjort det möjligt för företagen att pressa ner priserna under den faktiska tillverkningskostnaden. När världsmarknaden nu viker befinner sig bolagen i ett bräckligt tillstånd. Enligt det amerikanska investmentbolaget Maxim Group befinner sig Kinas tio största solcellsföretag nära konkurs med skulder på nästan 18 miljarder dollar. Och nu kommer rapporter som säger att den kinesiska staten, likt Sverige under varvskrisen på 1970-talet, har börjat stödköpa solceller och lägga på lager för att hålla igång produktionen.

Subventioner skapar inte långsiktiga förutsättningar för den förnybara sektorn att växa, utan riskerar att skapa en marknad som karaktäriseras av kortsiktighet och opportunism. En betydande politisk styrning leder till att det blir mer lönsamt att påverka politiker, än att introducera produkter och tjänster som efterfrågas. Det är ingen hållbar väg framåt.

LYDIAH WÅLSTEN

ansvarig för programområdet Miljö, tillväxt och konsumtion, Timbro