n arbetskonflikt vid ett litet skolbygge i Vaxholm 2004 ledde som känt till en långvarig rättslig tvist mellan det lettiska tjänsteföretaget Laval och några svenska fackföreningar inom byggnadsbranschen.
Sedan EG-domstolen i december 2007 tolkat unionsfördragets regler om fri rörlighet för tjänster till Lavals favör, förpliktade Arbetsdomstolen i december 2009 fackföreningarna att betala skadestånd till Laval för att de vidtagit blockadåtgärder mot företaget på ett sätt som stred mot EU-rätten.
Den domen fick i år ett kort efterspel i Högsta domstolen när föreningarna ansökte om resning och klagade över domvilla och sålunda krävde att Arbetsdomstolens dom skulle undanröjas. Högsta domstolen har nu avgjort ärendet den 6 juli genom att avslå både resningsansökan och klagan över domvilla.
Därmed bör den utdragna historien om Lavaltvisten ha nått sitt slut. Det är inte troligt att flera rättsliga åtgärder kommer att vidtas avseende det enskilda fallet, även om kanske någon skulle ha lust att dra saken inför Europadomstolen om mänskliga rättigheter i Strasbourg. En talan grundad på Europakonventionens regel om föreningsfrihet skulle inte ha framgång.
Saken är alltså rättsligt klarlagd, och domen ska nu verkställas. Betraktar man hela Lavaldramat i ett större perspektiv, blir man emellertid betänksam. Även om det förekommit en del mindre trevliga inslag i fackföreningarnas agerande mot Laval och mot de lettiska arbetarna, är det obestridligt att föreningarna haft klart stöd i ordalagen i gällande svensk lagstiftning för alla väsentliga inslag i stridsåtgärderna i målet.
Den olyckliga händelseutvecklingen i strid med unionsrätten skulle aldrig ha kommit till stånd, om Sverige hade korrekt implementerat EU:s utstationeringsdirektiv och lojalt hade sett till att gemenskapsrättens förbud mot nationalitetsdiskriminering respekteras i svensk lag. Implementeringen av direktivet skedde genom införandet av 1999 års utstationeringslag, som i princip överlät till de fackliga organisationerna att efter eget omdöme svara för att direktivets syften uppfylldes. I lagmotiven gavs inga klara anvisningar om att till exempel den fria tjänsterörligheten inte fick strypas.
Lagen infördes av en socialdemokratisk regering, men också de övriga partierna bär ansvar, eftersom förslaget antogs utan debatt i kammaren. Ett par av de borgerliga partierna hade vid utskottsbehandlingen avgett ett särskilt yttrande som dock bara avsåg frågan om Lex Britannia och diskrimineringsförbudet.
Mitt resonemang pekar mot att det vore rimligt att staten tar på sig visst ansvar för att fackföreningarna trott sig kunna agera på det sätt som skett och därmed blivit skadeståndsskyldiga. Utrymmet för att enligt skadeståndslagen eller EU-rätt utverka skadestånd av staten för beslut av de högsta statsorganen är emellertid mycket snävt. Och ingen vill väl vara med om ännu en Lavalrättegång. Men givetvis finns möjlighet för regeringen att ”ex gratia” utge ersättning för skador som den statliga verksamheten på något sätt bidragit till.
Mitt okonventionella förslag är helt enkelt att regeringen erkänner statens medansvar i ärendet och tar på sig kostnaden för utdömda belopp.
Skälet vore främst att det på det sättet skulle göras helt klart att vårt land tar sitt EU-medlemskap och dess förpliktelser till korrekt fördragstillämpning på allvar. Kanske skulle också byggfackens förbittring över målets utgång och även motsättningarna mellan parterna om tillämpningen av den fria tjänsterörligheten i någon mån kunna mildras.
TORE SIGEMAN
prof. em. i civilrätt, särskilt arbetsrätt
