Vi betalar ju skatt och ska väl inte behöva bry oss, eller?

Göran Hägglund

Solidaritet utan socialism, jämlikhet utan likriktning och frihet utan egoism. Med dessa ledord på min näthinna har jag i sex år varit med och styrt Sverige tillsammans med mina allianskollegor.

Jag är stolt över mycket. Kortare vårdköer, fler apotek med bättre öppettider, ökad valfrihet för småbarnsföräldrar. Genom att vi återupprättat arbetets värde har vi kunnat lotsa Sverige genom ekonomiska kristider med kapacitet kvar för att möta framtidens många utmaningar.

En av dessa stora utmaningar är framtidens välfärd. När frågan i vintras diskuterades på Northern Future Forum i Stockholm fick vi lära oss ett nytt begrepp: statsindividualism. Något som enligt historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh är ett huvuddrag i den nordiska välfärdsmodellen.

Idén – att välfärdsstatens uppgift är att befria människor från mellanmänskliga beroenden – omfamnas av politiker såväl till höger som till vänster. Det sägs leda till frihet.

Och i viss mån är det sant. Vissa beroenden kan vi, och ska vi, professionalisera och lägga på välfärdens utövare. Det finns många goda skäl till att lägga de tunga delarna av omsorgen om våra äldre på professionella yrkesutövare.

Men vi får inte lura oss själva. Det finns en baksida. Allt en människa behöver kan inte läggas ut på entreprenad. Can’t buy me love konstaterade Beatles. Så är det. Det som är viktigast för oss kan inte köpas och säljas, eller kommenderas fram inom ramen för våra välfärds- system.

Här vill jag göra en viktig distinktion. Samhället är inte synonymt med det offentliga. Samhället är oändligt mycket större. Där finns grannarna som hjälper varandra med blomvattningen, föreningsledarna som skänker våra barn och unga en plats att växa. Där finns vänskap mellan människor, civilkurage att säga ifrån när någon blir trakasserad för sin hudfärg på bussen och engagemang för dem som finns på samhällets skuggsida – i vårt land såväl som över hela världen. Kort sagt: mellan personen och staten finns lager på lager av gemenskaper.

Men detta nät av relationer är starkt och skört på samma gång . Det är starkt därför att det svarar mot människans natur. Skört för att det påverkas av de omständigheter som finns runt omkring och som inte minst formas av politiken. Kraften i det civila samhället kan inte tas för given.

En hårt driven individualism kan faktiskt leda till att vi riskerar glömma bort vårt ansvar att vara medmänniskor, att bry oss om, och ta ansvar för vår nästa. Vi betalar ju skatt och ska väl inte behöva bry oss, eller?

Och det är stora värden på spel. Mycket av det vi tar för givet i form av social tillit och gemenskap riskerar faktiskt att gå förlorat. Statsindividualismens mörka baksida är utbredd ensamhet, brist på sammanhang och samhörighet och därmed brist på mening. Vi ser det drabba många barn och unga i dag i form av psykisk ohälsa, likgiltighet och brist på framtidstro.

I diskussionen om välfärdens mål och mening öppnar sig i själva verket en betydande skiljelinje i svensk politik som handlar om synen på staten, på medborgarna och på deras civila liv.

På familjepolitikens område ställs det på sin spets. Vi vill freda familjerna från politiskt pekpinneri och stödja de som kämpar med sin relation. Varför? För att familjen är viktig och svarar mot behov som varken det offentliga eller marknaden kan fylla.

Föräldrarnas betydelse för barnen kan inte överskattas. Därför måste föräldrarollen uppvärderas och stödjas på ett tydligare sätt. Det handlar ytterst om våra barn och ungas uppväxtvillkor.

Det är en styrka i vårt land att vi har välfungerande myndigheter som människor har tilltro till. Trygga skyddsnät och en vård och omsorg som omfattar alla är mycket viktigt.

Men när livet drabbar oss som hårdast så är det inte myndigheter som skänker bästa lindring eller tröst. Det är till våra medmänniskor i vår närhet vi helst vänder oss. Har man ingen där är man sårbar. En sårbarhet vi sällan talar om.

Upphöjer vi individuellt oberoende som det mest önskvärda raserar vi grunden för de gemenskaper där tilliten och med- mänskligheten frodas. Kvar blir ett gränslöst beroende av det offentliga.

Vi behöver en politik som bygger på insikten att varken mer prylar eller ens en kraftigt uppbyggd offentlig välfärd skapar mening eller mål i livet. De är medel, om än mycket viktiga. Målet är någonting helt annat. Och detta – känslan av mening, värde, samhörighet och sammanhang – utvecklas i våra relationer, i gemenskap med andra.

Den politik som inte inser detta – som inte ser och vill stödja civilsamhället – är därför en politik som hotar viktiga värden. Det är därför jag avvisar statsindividualism men omfamnar samhällsgemenskap. Vi behöver inse att det goda samhället inte kan skapas i en ensidig relation mellan staten och isolerade individer. Det goda samhället kan vi bara förverkliga genom att steg för steg gemensamt arbeta för det. För det är i detta arbete som vi bygger tillit, solidaritet och tolerans. Bara så kan vi göra Sverige till världens bästa land att leva och växa upp i.

Detta står Kristdemokraterna för och det ska vi göra tydligt för svenska folket.

GÖRAN HÄGGLUND

partiordförande för Kristdemokraterna

Fler debattartiklar under Almedalsveckan: