Per Bauhn

Förtroende är nog bra, men en rejäl middag på slottet är än bättre.

Per Bauhn.

Kort tid efter att Tage Erlander lämnat sin plats i riksdagen 1973 kom hans hustru Aina upp till regeringskansliet med en packe kulspetspennor som var märkta ”Tillhör Statsverket”. Eftersom maken inte längre hade något offentligt uppdrag, så var det inte rätt att han skulle ha denna statsegendom hemma. Historien har återberättats av journalisten och författaren Hans O. Alfredsson i boken Erlanders pennor (2010). Den vittnar onekligen om en annan syn på stat och skattebetalare än vad som nyligen har framkommit i Dagens Nyheters granskning av Tillväxtverket, Vinnova och Stiftelsen för strategisk forskning.

Tillväxtverket har, enligt DN, sedan 2010 spenderat drygt 16 miljoner av skattebetalarnas medel på representation, så kallade interna seminarier och konferenser, med vin- och chokladprovning, spabesök, skoterturer i fjällen och annat som kan väntas pigga upp verkets anställda. Vinnovas medarbetare uppskattar liksom Tillväxtverkets personal konferenser i slottsmiljö med tillhörande kunskapsinhämtning kring vinsorter och ädel choklad. Drygt tre miljoner avsattes för representation och ”interna konferenser” förra året. Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) har inte mer än 14 anställda, men de vill så klart ha lite guldkant på tillvaron också. Alltså tecknar man kontrakt med partyfixaren Micael Bindefeld som på tre år fått ut drygt nio miljoner från stiftelsen. Enbart firandet av stiftelsens 15-årsdag, där Blå hallen i Stockholms stadshus var festlokal, kostade drygt två miljoner kronor * i ”produktionsbudget”. En egen nobelmiddag kände man sig väl förtjänt av, kan tänka. När avtalet väl kom fram, så angavs syftet som att Bindefeld skulle ge stiftelsen ”uppmärksamhet och genomslag i medier”. Och det har man ju lyckats med.

Att festa i stor stil för att ge uppmärksamhet åt sig själv var nog inte förenligt med hur Tage Erlander tänkte sig uppdraget för skattefinansierade funktionärer. Men tiderna förändras. I en intervju mot bakgrund av uppmärksamheten kring Tillväxtverkets ”interna seminarier” säger Tomas Kjerf, utredare på Ekonomistyrningsverket, att ”representation är ett uttryck för när myndigheten är som finast och bäst”. Vidlyftigheter i representation behöver inte vara fel, menar Kjerf. Hör allmänheten av sig med frågor, så ska man på myndigheten vara beredd att säga: Ja det är helt riktigt, det är just den bilden vi vill att du ska ha av vår myndighet.

Det här leder tankarna till barock-eran och enväldiga furstar, där makten inte bara ska utövas, utan också uppvisas. Välnärda kungar och dignande bord signalerar att här behöver man inte pruta på något. Att sådana ideal letar sig in bland funktionärerna i en demokratisk medborgargemenskap är tankeväckande. Är det måhända avsaknaden av formella utmärkelser, adelskap och ordnar, som kompenseras med vin, choklad och spa? Förtroende är nog bra, men en rejäl middag på slottet är än bättre.

Samtidigt funderar man på verklighetskontakten hos cheferna i verksamheten. Tillväxtverkets dåvarande generaldirektör Christina Lugnet menade till att börja med att det inte fanns något billigare alternativ för personalfesten än Grand Hôtel i Stockholm. I vilken värld kan detta vara det billigaste alternativet? Här anar man samma selektiva syn på marknadspriser som när man gång på gång försäkrar att man inte kan få en kompetent generaldirektör om man inte erbjuder någonting mellan 90000 och 100000 kronor i månaden. Har man någonsin försökt rekrytera en chef för 60000? Varför tror man att den bästa med nödvändighet måste vara den dyraste? Att det som smakar kostar är en sak. Men allt som kostar smakar inte.

Det förtjänar att påpekas då och då, att staten inte har några egna pengar. Det är våra pengar, medborgarnas och skattebetalarnas pengar, som staten spenderar. Det är vi som är uppdragsgivarna. Varje slöseri med offentliga medel är stöld från medborgarna och bör behandlas på detta sätt. Det gäller inte bara pråliga fester hos enskilda myndigheter. Det gäller också själva myndigheternas existens.

Vill man hushålla med medborgarnas resurser, så bör man tillämpa en omvänd bevisbörda när det gäller vilka myndigheter vi ska ha. Om det inte leder till någon uppenbar skada för medborgarna att en myndighet avskaffas, så bör den avskaffas. Tillväxtverket har säkert varit bra för Grand Hôtel i Stockholm, men är verket omistligt för företagsvärlden i stort? Och gör inte forskningsmedlen bättre nytta hos forskarna själva än som smörjmedel för byråkraterna i Stiftelsen för strategisk forskning?

PER BAUHN

professor i praktisk filosofi, Linnéuniversitetet

* I en tidigare version av artikeln uppgavs en annan summa, men skribenten har nu korrigerat den siffran. reds anm.