Utrikesminister Carl Bildt ser ljust på framtiden.
På tröskeln till det nya året blandas optimismens och pessimismens tecken.
Skälen för optimism är starka. Den globala ekonomin har aldrig stått starkare än i dag.
År efter år ligger tillväxten på historiska toppnivåer och ännu snabbare växer världshandeln och de gränsöverskridande investeringarna.
I dag växer handeln dubbelt så snabbt som produktionen och investeringsflödet dubbelt så snabbt som handeln. Vi ser en global ekonomisk integration mellan öst och väst och nord och syd som är mer vittomfattande och mer djupgående än någonsin tidigare i människans historia.
Och med denna expansion krymper också gapet mellan de rika och de fattiga länderna snabbare än någonsin. Världsbanken räknar med att tillväxten i utvecklingsländerna nästa år blir mer än dubbelt så hög - 7 procent - som i den industrialiserade världen - 3,1 procent.
Sett över ett halvsekel är detta en sensationell omsvängning som med stor kraft har dementerat de 1960- och 1970-talens
dystopier som så länge tilläts dominera den internationella debatten.
Utvecklingen är ett resultat av det globala liberala systemskifte, som har sett gamla slutna kommandoekonomier ersättas av en ny öppenhet.
Gradvis etableras nu en ny ekonomisk världsordning, som innebär att de fattiga blir allt färre och den globala medelklassen allt större.
Inom loppet av något decennium kommer mer än 90 procent av den globala medelklassen att bo i länder som vi för inte så länge sedan beskrev som underutvecklade. Och då kan länder som Kina, Mexiko och Turkiet ha samma levnadsstandard som Spanien har i dag.
Det finns en uppenbar risk med att ta en utveckling som given bara genom att skriva fram dagens trender, eftersom det enda som vi med säkerhet vet är att förloppet på åtskilliga punkter kommer att bli annorlunda. Men så mycket är klart, att utvecklingen går mot minskad fattigdom och ett växande globalt välstånd.
Hundratals miljoner, kanske upp till en miljard, människor tar steget över fattigdomströskeln under
de närmaste decennierna och rollerna mellan periferi och centrum förändras gradvis. Den accelererande globaliseringen definierar den nya tiden.
Vi ser också hur vårt Europa stöps om. På andra sidan Östersjön finns inte längre sovjetiskt ockuperat område utan tre dynamiska tigerekonomier med stark framtidsvilja. Och detta årsskifte tar också Bulgarien och Rumänien steget in i vår gemensamma union.
Med sina nu cirka 500 miljoner medborgare är Europeiska Unionen den största ekonomin i världen.
Visst finns det länder och regioner som alltjämt tillhör den gamla periferin, som stora delar av arabvärlden och Afrika söder om Sahara, där en föråldrad politik och förstelnade institutioner håller kvar människorna i ofrihet och fattigdom.
Men det stora som har skett, och som fortsätter att ske, är den nya dynamiken i de gamla utvecklingsländerna som har följt i spåren av de nationella ekonomiernas och den internationella handelns liberalisering.
Men denna hoppfulla ekonomiska utveckling saknar ännu sin fulla
motsvarighet på det politiska området. Tvärtom ser vi en tendens till att olika regionala och lokala konflikter blir allt allvarligare.
I dag ser vi ett bälte av allt allvarligare utmaningar från centrala Asien över Mellersta Östern till Afrikas horn - nu konkret illustrerat av den uppblossade konflikten i Somalia.
Oförmågan att med fredliga medel hindra en växande våldsspiral, som drabbat oskyldiga civila och som har förstört staters och hela regioners möjligheter till utveckling, måste brytas.
Ingen uppgift framstår i dag som viktigare än att utveckla den internationella politikens och diplomatins möjligheter att bygga fred och samförstånd i de områden som i dag regeras av våld och terror.
Det finns helt självklart en roll också för den nationella svenska utrikespolitiken för att utveckla samarbetet i Östersjöområdet och norra Europa. Och vi kan göra betydligt mer av de 30 miljarder vi årligen satsar på bistånd för att stärka frihetens och demokratins krafter ute i världen.
Men den avgörande uppgiften också för Sveriges del är att bidra till att stärka det europeiska samarbetet i syfte att vara med och göra Europa till den kraft i fredens, frihetens och försoningens tjänst som världen kommer att vara i ett allt mer desperat behov av.
Europas ”mjuka makt” och dess attraktionskraft för länder och folk i vår närhet som strävar efter utveckling, samarbete och integration kan ge globaliseringen nya möjligheter och göra fler delaktiga av dess positiva sidor.
Det goda exemplets makt är starkt och den europeiska unionens enastående framgång med utvidgningspolitiken visar vad som kan uppnås genom öppna samhällens och demokratiska rättsstaters nätverksbyggande.
Ingen ska underskatta de spänningar som också följer i globaliseringens spår. Alla är inte vinnare och många ser i utvecklingen ett hot mot sin identitet. Men desto viktigare är det då att stärka de försoningens och samarbetets institutioner som verkar för att överbrygga motsättningar och skapa utrymme för kulturell mångfald och individens frihet.
När Europeiska unionen valde att öppna sig för nya medlemsländer och erbjuda förutsättningar för hela Europas delaktighet i samarbetet valde man också en väg som har gjort vår del av världen fredligare och ekonomiskt starkare än någonsin i vårt förflutna.
Vi svenskar var långtifrån de första som anammade den europeiska samarbetsvisionen, men sedan vi - alltför sent - blev medlemmar har vi funnits i den främsta linjen i arbetet för ett öppet samarbete. Ett samarbete öppet för nya medlemmar och för en ökad rörlighet över gränserna.
Och därmed också en starkare kraft för fred, frihet och försoning i världen i dess helhet.
