På Brännpunkt 13/4 argumenterade företrädare för basindustrins energisamarbete, SKGS, för en blocköverskridande överenskommelse om ny kärnkraft. De hävdade att det inte längre finns någon laddning i kärnkraftsfrågan bland väljarna och att det parlamentariska läget för en blocköverskridande överenskommelse om kärnkraft kanske aldrig har varit så gynnsamt som nu. Dessa slutsatser har sin grund i en opinionsundersökning utförd av United Minds, på uppdrag av SKGS. Det finns dock brister med nämnda undersökning som gör att SKGS slutsatser bör tas med en nypa salt.

För det första har man inte intervjuat ett riksrepresentativt urval. Således kan resultaten från undersökningen inte kunna anses vara representativa för vad svenska folket egentligen tycker. Att M- respektive S-väljare är överrepresenterade i undersökningen kan måhända förklaras med att de fokuserat på att undersöka just vad M- respektive S-väljare tycker, i syfte att undersöka möjligheten för en blocköverskridande överenskommelse, men innan man hävdar att det parlamentariska läget är så förträffligt kan det vara lämpligt att undersöka vad svenska folket egentligen vill ha.

För det andra indikerar resultaten ett svagt stöd för nya kärnkraftsreaktorer bland väljare som inte röstar på M eller S (endast 5 procent i den gruppen ansåg att det skulle vara tillåtet att ersätta dagens tio reaktorer med lika många eller fler nya reaktorer), något som inte redovisades av SKGS. Den gruppen väljare, inklusive de som röstar blankt eller ej anger parti, utgör enligt senaste Väljarbarometern från Sifo 44 procent av den röstberättigade befolkningen. I United Minds undersökning utgjorde samma grupp 25 procent av urvalet. Om istället ett riksrepresentativt urval hade tillfrågats, och resultaten redovisats mer transparent, skulle bilden av svenska folkets åsikter i kärnkraftsfrågan förmodligen bli mindre positiv.

För det tredje ställer vi oss tveksamma till hur frågorna i undersökningen har formulerats. Frågorna fokuserade på om vi ska ”tillåta” att dagens kärnkraftsreaktorer byts ut mot nya. Då den sittande regeringen redan har sagt att detta är tillåtet så var det föga förvånande att en klar majoritet av M-väljarna var för detta förslag. Men tillåta är inte samma sak som vilja ha, vilket är något som syns om man tittar på Novus undersökning från november 2011. Där ansåg endast 32 procent att vi borde ”fortsätta använda kärnkraften och vid behov bygga nya reaktorer”. Inte ens M-väljarna hade en majoritet för förslaget att ”... vid behov bygga nya reaktorer” i den undersökningen.

Om man verkligen vill ta reda på vilka energislag som svenska folket föredrar och vill ha mer av, så är det förmodligen ännu lämpligare att titta på den årligen återkommande undersökningen från SOM-institutet. De redovisade att under 2010 så ansåg endast 19 procent att vi borde ”satsa mer” på kärnkraft de närmaste 5-10 åren, vilket gör kärnkraft till det tredje mest impopulära alternativet, efter kol och olja. På topp tre hittar vi solenergi (81 procent), vindkraft (66 procent) och vågkraft (58 procent). Det är dessutom resultat från en undersökning som gjordes innan olyckan i Fukushima. Det kan tänkas att åsikterna har ändrats något sedan dess.

Vad kan man då dra för slutsatser av United Minds undersökning? Att M och S skulle kunna komma överens om en blocköverskridande överenskommelse om ny kärnkraft? Möjligtvis, men med tanke på hur studien har utformats är det en ganska vågad slutsats. Att svenska folket vill ha ny kärnkraft? Nej, svenska folket föredrar sol, vind och vågkraft.

OSKAR ENGLUND

civilingenjör – redaktör ekologistas.se

MAGNUS WESTERSTRAND

teknologie lic. tillämpad geologi