Många kommuner snålar med stöd till elever i behov av särskilt stöd, och sätter dem felaktigt i särskola. Det ger eleverna sämre kunskaper och lägre livslön, och ger samhällsekonomiska förluster. Med rätt stöd kunde de klara skolan, fortsätta i gymnasieskolan, och försörja sig genom arbete. Myndigheternas tillsyn räcker inte – kommuner som gör fel borde också dömas att betala skadestånd.
Alltför ofta hör vi att barn med neuropsykiatriska funktionshinder som adhd eller dyslexi, men som inte är psykiskt utvecklingsstörda, bemöts illa av sin skola. Föräldrar får ofta kämpa för att barnen ska få tillräckligt stöd. Barnen har svårigheter att klara skolan, men skulle med rätt stöd kunna nå målen. Om de inte får det orkar föräldrarna till slut inte längre kämpa. De går med på att barnet sätts i särskola, fast det känns fel.
Sedan skolan blev kommunal har andelen elever som går i särskolan ökat kraftigt. Färre än 0,8 procent av eleverna gick 1989/90 i särskolan, men 2004/05 var det över 1,4 procent, över 6000 fler. Det finns kommuner där färre än 1procent går i särskolan, medan det i andra är nära 3 procent. Kommunerna har nämligen mycket olika inställning till elever i behov av stöd, och tolkar och tillämpar reglerna på mycket olika sätt.
Det strider mot skollagen att felaktigt placera barn i särskola, men värre är de långtgående konsekvenserna. Barnen får inte kunskaper och betyg så de kan gå i gymnasieskolan. De kan varken studera vidare eller få ett vanligt arbete, utan kommer att få leva på bidrag. Om felet upptäcks, och de får veta att de inte är utvecklingsstörda, kan de försöka ta igen förlorad kunskap. Det tar dock lång tid, och gör att det dröjer längre tills de kommer i arbete. Ett felaktigt särskolebeslut kostar pengar, i första hand för eleven, som får betydligt lägre livslön än förväntat. Det är också dålig samhällsekonomi. Den som står utanför arbetsmarknaden på grund av en felaktig särskoleplacering kommer under sitt liv få några miljoner i bidrag, istället för att kunna bidra med några miljoner i inkomstskatt.
Paradoxen är att det också blir dyrare för kommunen, då en särskoleplats i genomsnitt kostar 367400 kronor per år, mer än fyra gånger så mycket som de 85900 kronor en grundskoleplats kostar. Ett mer flexibelt elevstöd skulle alltså kunna spara stora pengar åt kommunerna.
Vad kan då göras för att alla barn som kan klara grundskolans mål ska få reella möjligheter till det? Skolverket gjorde för 10 år sedan en analys av elevökningen i särskolan. Den visade stora brister i kommunernas utredningar inför placering i särskola. Nu är det Skolinspektionen som riktat skarp kritik mot många kommuner för bristande utredningar. Tillsynen ger ett visst tryck på kommunerna att bättra sig, men utan sanktioner lär det ta lång tid. Kritik från tillsynsmyndigheter biter helt enkelt inte så mycket på trilskande kommuner. Det blir nog snabbare bättring om kommunen stäms inför domstol och tvingas betala skadestånd. Då får man incitament att se till att eleverna får rätt stöd, samtidigt som de drabbade får upprättelse.
SVT:s Uppdrag Granskning visade 21/10 2009 ett reportage om några före detta elever i Vellinge och Trelleborgs kommuner. De hade dyslexi och talsvårigheter, men fick inte det stöd de behövde, utan sattes i särskola efter bristfällig utredning. En ny utredning har visat att eleverna inte är utvecklingsstörda, och kommunerna fick mycket skarp kritik av Skolverket. Eleverna har nu stämt kommunerna för den felaktiga behandlingen.
Kommunerna kan tvingas betala skadestånd, dels för felaktig myndighetsutövning, dels för förvägrande av undervisning. Europadomstolen har sagt att om man inte kan få kunskaper och betyg är det inte undervisning, och detta brott mot Europakonventionen ger rätt till skadestånd oavsett den nationella lagens brister.
Men de kan också dömas att betala diskrimineringsersättning enligt Diskrimineringslagen som kom 2009. Både vägran att ge tillräckligt stöd åt elever med neuropsykiatriska funktionshinder och att felaktigt placera dem i särskola ryms inom lagens diskrimineringsbegrepp. Ersättningen, som är betydligt högre än vanligt skadestånd, har införts för att möta EU:s krav att sanktioner för brott mot diskrimineringslagar ska vara ”effektiva, proportionerliga och avskräckande”. Belopp som döms ut ska därför vara högre ju större omsättning det felande företaget, myndigheten eller organisationen har.
För dem som felaktigt placerats i särskola behöver utredningen göras om, och de behöver hjälp att stämma kommunen. Låt de kommuner som missköter sig betala skadestånd för diskrimi- neringen och den förlorade skoltiden, så de lär sig att det kostar att bryta mot lagen. Låt oss också se till att alla barn som behöver det får tillräckligt stöd, så att de kan nå sina möjliga mål.
EDGAR NISSEN
jurist, författare till uppsatsen ”Kommunernas ersättningsansvar vid felaktig placering i särskola”
