Carl Bildt må ha sin historieuppfattning. Vi är många som inte delar den. Vad är politik och vad är krig?

Den gamle militäre tänkaren Clausewitz, som säkert Carl Bildt läst, skrev: ”Krig är diplomatins fortsättning med andra medel”.

Och båda medlen styrs av politiken.

När Carl Bildt hade möjlighet att stödja en fast linje under min förs­ta period i Bosnien-Herzegovina 1993–1994 kände jag inget sådant stöd.

Vi som arbetade på krigets Balkan var inte så imponerade av diplomatins framgångar alla gånger.

Den första vapenvilan i Sarajevo – som det var något med – framförhandlades vintern 1994 när generalen ­Michael Rose gjorde det tro­värdigt för Bosnienserberna att om inte kanonerna runt Sarajevo var tillbakadragna den 20 februari skulle flyganfallen komma.

Den positiva utvecklingen bröts i april samma år när strider bröt ut i Gorazde, som liksom Srebrenica var en av de av FN proklamerade säkra zonerna.

Då visade det internationella samfundet än en gång sin oförmåga att gå från ord till handling. Enbart diplomati fungerade ju inte heller så bra i Srebrenica ett drygt år senare. Eller hur?

De djupt tragiska händelserna i Srebrenica hade aldrig behövt inträffa om det militära hotet varit trovärdigt för Karadzic och Mladic och sannolikt även för Milosevic.

Srebrenica vände dock opinionen och politiken vågade fatta de beslut som kunnat stoppa kriget långt tidigare. Med ett mer trovärdigt användande av hotet om militärt våld hade våldet kanske aldrig behövt användas.

Att förhandlingsviljan ökade före bombningarna berodde sannolikt på att det i Pale och Belgrad fanns kunskap om dels förberedelserna för ”Operation Storm”, Kroatiens markoffensiv, och dels den ökade politiska viljan att genomföra flyganfall.

Att Karadzic och Mladic inte ”plockats in” och levererats till Haag beror enligt min uppfattning varken på bristande vilja hos Nato eller någon hemlig politisk överenskommelse. Den politiska viljan att göra det med våld har inte funnits.

Detta tycker jag dessutom var rätt – kriget var ju slut. Hade det gjorts i ett tidigt skede hade det med stor sannolikhet blivit en blodig händelse. Varför offra unga soldaters liv på något som förr eller senare kommer att ske ändå?

Dessutom vet Carl Bildt att Nato är en politiskt styrd organisation som inte gör något utan att dess medlemmar politiskt godkänt det.

Jag har suttit i flera möten med chefen för SFOR – högste Nato­chefen i Bosnien, där han beklagat sig över alla politiska restriktioner.

2001 fick jag en fråga från en ung bosnienserbisk officer: ”Måste det dö 200  000 bosnier innan det internationella samfundet ingrep med kraft?”

Svaret är kort: Ja.

Europa hade en dålig analys om vad som hände och varför. Den politiska förmågan och viljan att utnyttja alla medel som stod till förfogande var alltför låg.

Ulf Henricsson

överste av första graden, chef för den första Nordiska bataljonen i Bosnien 93/94 och chef för OSSE Department for Regional Stabilization i Sarajevo 1999–2001