tockholm har väntat länge på beskedet om att få införa ett sprutbyte för injektionsnarkomaner. I december kom en rekommendation att införa detta på prov, men Moderaterna fortsätter sitt motstånd.
Åter väljer motståndarna till sprutbyte, i det här fallet moderaterna Elmsäter-Svärd och Rosdahl (SvD Brännpunkt 7/2), att lägga tyngd på argument som är helt tagna ur luften och som inte stöds i vetenskapen. Etiska och juridiska dilemman må diskuteras i detta sammanhang men vi får inte bortse från den vetenskap som finns väldokumenterad.
Den visar bland annat att sprutbyten har en hiv-preventiv effekt, inte leder till någon nyrekrytering i missbruk samt att konsumtionen av illegala substanser inte ökar, vare sig på individ- eller samhällsnivå. Vidare rekommenderar organisationer som WHO och FN sprutbyte baserat på just vetenskapliga evidens.
Om vi nu kommit så långt faller en stor del av Moderaternas argumentation. Stockholms förhållningssätt till narkomaners hälsa – att sedan över 20 år tillbaka hänvisa till att förebyggande och uppsökande insatser som information, testning och vaccinering ska vara huvudstrategierna för att minska smittspridningen i Stockholm – håller inte.
I Stockholm är 87 procent av injektionsnarkomanerna smittade av hepatit C och 6–7 procent smittade av hiv, vilket är en internationellt hög siffra. Endast cirka 10 procent är vaccinerade mot hepatit B, trots att denna vaccination är kostnadsfri och länge funnits tillgänglig i vår uppsökande, testande och vaccinerande stad. Det blir svårt att ta till sig argumentet att bygga vidare på en fungerande metod som inte fungerar.
Att narkotikamissbruk är förenat med en stor överdödlighet är vi överens om. En heroinist har en överdödlighet på cirka 60 gånger jämfört med normalpopulationen. Här är överdoser en starkt bidragande faktor och det finns därför en anledning att bygga ut de behandlingsprogram som finns för opiatberoende men också se till att patienterna stannar kvar i programmen. Moderaternas farhåga att dödligheten skulle öka på grund av ett sprutbyte är inte vetenskapligt underbyggd.
Moderaternas moraliserande kring sprutrum och underhållsbehandling med medicinskt heroin, med hänvisning till Norge och Danmark, är en helt annan debatt. Det finns ingen naturlig övergång från sprutbyte till dessa behandlingsmetoder, vilket Moderaterna tycks hävda, och det är inte det vi ska diskutera i Stockholm. Att även dessa behandlingsmetoder, med vetenskapligt stöd, minskar överdoser, sjukdom och död bland injektionsnarkomanerna är jag tveksam till att debattörerna kan ta till sig.
Moderaterna beskriver riktigt frågan om sprutbyte som komplex. Samtidigt vill man förenkla den till antingen narkotikapolitik (juridik, etik) eller smittskydd. Komplexiteten består snarast i att på politisk nivå sammanföra dessa två hållningssätt vilket inte borde var omöjligt då man i över 20 år implementerat sprutbyte i resten av världen. För mig finns ingen svår konflikt och rent juridiskt står Smittskyddslagen över lagen om narkotikaanvändning.
Moderaterna hävdar att ett sprutbyte aldrig kan vara motiverat ur ett sjukvårdsperspektiv samtidigt som man anser att Landstingets roll är att vårda och hjälpa sjuka. I just den gruppen hittar vi bland annat hiv-smittade narkomaner med livslång antiviral behandling, gravt leversjuka hepatit C-smittade narkomaner som levt med sin hepatit i över 20 år. Var finns medmäskligheten för denna patientgrupp? Om vi har möjlighet att minska denna sjukdomsbörda och öka livskvaliteten genom bland annat ett sprutbyte ska vi införa det så fort som möjligt.
Om istället Moderaterna, på ett mycket ovetenskapligt sätt, tillåts fortsätta motverka sprutbyte kan Stockholms injektionsmissbrukare se fram emot en fortsatt spridning av hiv, hepatit B och C samt en fortsatt överdödlighet i samma utsträckning som tidigare.
MARTIN KÅBERG
ST-läkare
Infektionskliniken, Karolinska universitetssjukhuset
