Socialdemokraternas partistyrelse ska välja vem som ska bli nästa partiledare, meddelade partisekreterare Carin Jämtin i går kväll.

Det hade, enligt oss, funnits goda skäl att i stället hörsamma Jämtins inledande uppmaning till partikamraterna att inte skena iväg. Argumenten för en långsammare och mer öppen process väger tungt.

En snabb process som i stora delar sker i det fördolda ger upphov till internt missnöje eftersom partimedlemmar och sympatisörer känner sig uteslutna, vilket ökar risken att splittringar och intriger mellan olika falanger består.

Forskning inom såväl statsvetenskap som politisk psykologi visar att när en process sker (mer) öppet, och ger berörda parter möjlighet att framföra sina argument, ökar samtidigt sannolikheten att beslutet accepteras också av dem som initialt förespråkade andra alternativ. Genom att ha tillåtits vara delaktig; genom att ha getts möjlighet att begrunda andras argument – och att ha fått andra att begrunda de egna – kan processen därmed skänka stark legitimitet åt slutresultatet.

I partiledarfrågan är legitimitet kittet som gör att partikamrater faktiskt sluter upp på allvar bakom sin ledare, och inte revolterar när ”fel” person råkar väljas. Juholt fick finna sig i att ständigt stirra in i diverse krypskyttars gevärspipor inte bara för att han var en återfallsslarver, utan också för att han faktiskt hade så pass skral legitimitet redan från start. Det är svårt att komma förbi att hur han valdes snarare än att han valdes är den stora skurken i det utdragna och fortfarande pågående dramat.

Även utanför den partiinterna dynamiken finns det anledning att satsa på en långsammare och mer öppen process. Tålamodet med auktoritet för auktoritetens egen skull är allmänt i avtagande i samhället. Förtroende för forskare, experter och ”ledare” i vid mening urholkas efter hand som folk, med internets benägna bistånd, ges möjlighet att hitta information och ventilera sina egna synpunkter om stort och smått.

Öppenhet, insyn och någon form av inlyssning uppfattas allt mer som positiva och ”moderna” grundattribut, medan beslut fattade av skugglika auktoriteter i slutna rum överlag får något misstänkt över sig. Efter att under kort tid ha kunnat följa de sinsemellan olika, men i betydande utsträckning öppna, processerna inom MP, C och V för framtagande av nya partiledare, kan en traditionell S-process framstå som unken och gammalmodig – och i värsta fall svärta av sig på den allmänna synen på politiker.

Socialdemokraterna har av hävd, och av högst förklarliga skäl, velat visa upp en enad front. Det finns säkert en hyfsat underbyggd oro att medieexponeringen skulle belysa splittringen inom partiet om kandidater med olika profil tilläts att kandidera öppet. Men vem tror man att man lurar?

Kan det finnas någon i Sverige som under detta turbulenta år missat att det förekommer olika falanger inom socialdemokratin? Att tro att en snabb process skall kunna kväva insikten och debatten om detta välbekanta faktum är inte bara en missbedömning, utan riskerar också att på allvar reta en väljarkår som inte vill bli betraktad som en skock lättmanipulerade dumbommar. Även detta är ytterst en fråga om den framtida S-ledarens legitimitet som bottnar i hur han eller hon tillsätts.

En öppen och uttalat tillåtande process hade också effektivt motverkat det löjets skimmer som uppstår när nästan alla upptänkliga kandidater känner att de, för att ens komma i fråga, måste underkasta sig för allmänheten obegripliga riter och förklara att de inte kandiderar – varpå medierna förstås sätter igång att tolka olika sorters ”nej” som mer eller mindre troliga. Det är svårt att förvånas när väljarkåren virrar på det kollektiva huvudet åt sådana skådespel. I detta sammanhang är det värt att påminna att det generellt sett blir allt besvärligare för politiker att ändra åsikter, eftersom de lätt kan stämplas som opålitliga vindflöjlar.

Att av partikulturella skäl tvingas släpa runt på en ”nej-som-blev-ja”-boja från dag ett är knappast ett optimalt sätt att inleda sin gärning som väljarkommunicerande ledare – i all synnerhet som det påtvingade kandidatnejet så flitigt både påtalats och parodierats.

Centern visade i höstas att det går alldeles utmärkt att visa upp och väga olika vägval, och snarare få ros än ris för det – inte minst som man samtidigt signalerar generell förändringsbenägenhet. Hanteringen av situationen efter Juholt är det viktigaste Socialdemokraterna tar sig an före 2014 års valrörelse – då är det långt viktigare att välja rätt än att välja snabbt.

MALENA ROSÉN SUNDSTRÖM

universitetslektor statsvetenskapliga institutionen Lunds universitet

MIKAEL SUNDSTRÖM

universitetslektor statsvetenskapliga institutionen Lunds universitet

LÄS OCKSÅ: Löfven pekas ut som ny S-ledare