Det första förslaget är att införa beskattning på aktieägande. Bakgrunden är de rödgrönas intention att införa någon typ av förmögenhetsskatt om de vinner valet. Formerna för förmögenhetsskatten har dock de tre partierna inte lyckats enas om. Ohlys eget förslag, vilket lanserades i en intervju med en nyhetsbyrå för några veckor sedan, är att införa beskattning på aktiehandel och aktieinnehav. Mot det här förslaget kan riktas en rad invändningar.
En första och ganska självklar iakttagelse är att vi redan har en skatt på aktier, som dessutom inte är låg. För alla vinster som görs på aktiehandel betalar vi 30% skatt, och utdelningar från bolagen beskattas även de med samma skattesats.
För det andra – det finns cirka 2,2 miljoner människor i Sverige som äger aktier direkt. Aktiesparandet är en folkrörelse. Det säger sig självt att alla dessa drygt två miljoner människor inte är förmögna. I gruppen av människor som äger aktier finns aktiesparklubben Vargen, bestående av 10 gamla kompisar som sparar 500 kr var i månaden och träffas fyra gånger om året och diskuterar sina placeringar. Här finns Cecilia som har aktier i H&M, där hon jobbar, för 20.000 kr. Och här finns Bertil, som har köpt en liten aktieportfölj till sitt barnbarn. Förmögna? Knappast.
Vidare är värdetillväxt i aktier inte en självklarhet. För tio år sedan, i slutet av juni 2000, stod den svenska börsen (OMXSPI) 13-14 procent högre än vad den gör idag, och det senaste decenniet har inte varit någon bra period att äga aktier. Att äga aktier leder inte automatiskt till rikedom, utan är förknippat med en risk att förlora pengar. För människor som tar den risken är möjligheten att tjäna pengar naturligtvis en stor drivkraft, men jag vill påstå att ett lika stort motiv är intresse. För många människor är aktier en hobby, att jämställa med sport, musik eller vilken annan fritidssysselsättning som helst.
Det finns många fler argument – svenska aktieägare missgynnas framför utländska med Ohlys tänkta skattemodell, tillgången på riskkapital kommer att minska vilket dämpar företagandet, och bolagen kommer att söka notering på andra marknader om de har svårt att attrahera svenska aktieägare. Förslaget kan liknas vid en skatt på att ha pengar, oavsett hur mycket eller lite du har – spendera pengarna och slipp skatt, spara till en buffert och du får betala för det!
I samband med starten av Almedalsveckan fortsätter Lars Ohly sitt korståg mot de svenska spararna och säger att ”inte en enda skattekrona ska gå till aktieutdelningar”. Det här förslaget är så tokigt att man knappt vet hur man ska angripa det. Ett förverkligande av det här utspelet leder till att staten inte längre kan köpa tjänster av privata bolag. Man kan då fråga sig vem som ska sälja lastbilar till vägverket, vem som ska laga mat till skolbarnen och vem som ska tillverka de mediciner som sjukhusen behöver. Inte privata bolag i alla fall, eftersom de kanske kommer att gå med vinst och dela ut vinsten till sina ägare. Eller vill han bara förbjuda aktieutdelningar och tvinga bolagen att sitta på stora kassor? Det känns överflödigt att exemplifiera de konsekvenser det här förslaget får för bolagen och medborgarna. Antingen förespråkar Ohly ett nationaliserande av alla produktionsmedel och en omställning till planekonomi, eller också vet han helt enkelt inte vad han pratar om. Jag vet inte vilket alternativ som känns minst tilltalande.
I Lars Ohlys värld är alla som äger aktier eller fonder förmögna. Och alla som får en aktieutdelning från ett bolag som har sålt en vara eller tjänst till staten är illojala och skor sig på skattebetalarnas bekostnad. Men då verkligheten är så långt därifrån framstår Lars Ohlys förslag som inte bara dåliga utan anmärkningsvärt omdömeslösa, och blottar en stor oförståelse för det privata sparandet i Sverige. Men jag tackar för tydligheten.
JOHAN TIDESTAD
Sverigechef Nordnet
