Låt inte barnen betala krisen! Det är mitt och Lärarförbundets krav till regeringen och kommunerna. Varje krona som kan rädda lärarjobb är viktig och välkommen. Regeringens 4,9 miljarder i utlovade satsningar till kommunerna under 2010 är dessvärre otillräckliga.
Ansvaret faller nu tungt på Sveriges kommunpolitiker att prioritera skolan och barnens framtid. Fram till i mitten av mars hade cirka 1300 lärare varslats eller var på gång att varslas om uppsägning. Om dessa varsel verkställs kommer 2010 att bli ett nattsvart år för den svenska skolan.
Ökade resurser behövs. Nästan två tredjedelar av Sveriges kommuner genomför eller planerar att genomföra nedskärningar på skolan enligt en undersökning som Lärarförbundet gjort. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) förutspår att det utan ökade statsbidrag från staten kan komma att handla om mer än 11000 personer som sägs upp i kommunerna under 2009 och 2010. SKL har därför krävt ett tillskott på 15 miljarder kronor från staten under dessa år.
Konjunkturinstitutet (KI) spår i en mer aktuell prognos att sysselsättningen i kommunerna minskar med 30 000 personer de kommande två åren med ett oförändrat statsbidrag från staten. Ett ökat anslag på 12 miljarder under perioden är vad KI förutsåg att regeringen skulle tillföra kommunerna för att skapa rimliga förutsättningar. Det är i ljuset av dessa bedömningar som regeringens 7 miljarder under 2009 och 2010 skall ses.
För skolan innebär uppsägningar att de misstag som begicks under 90-talskrisen återupprepas. Då växte elevgrupperna, personaltätheten och extra stöd minskade och resultatet blev försämrad målupp fyllelse och sämre kunskaper hos Sveriges elever.
Skolverket uppger i sin rapport, ”Statsbidrag till personalförstärkningar i skola och fritidshem” från 2007, att närmare en fjärdedel av eleverna år 2000 lämnade skolan utan att ha uppnått kunskapsmålen (godkänt) i ett eller flera ämnen. Under 1990-talet fick barnen betala notan för en svensk bankkris. Vi accepterar inte att barnen även denna gång står som mottagare av den faktura som är resultatet av finansmarknadens kortsiktighet och den därpå följande lågkonjunkturen.
Alliansregeringen har svarat upp mot allmänhetens krav med en mycket ambitiös agenda för skol- och utbildningsfrågorna. Målet är förbättrade kunskaper hos landets elever för att bygga Sverige än starkare inför framtiden. Som lärare och ordförande för Sveriges största lärarorganisation uppskattar jag de höga ambitionerna. Vad som oroar är dock kommunernas prioriteringar.
I september 2008 presenterade Institutet för arbetsmarknadspolitisk analys (IFAU) en redogörelse för hur kommunerna fördelar ökningar i det generella statsbidraget. Slutsatserna där är mycket nedslående för skolan.
Studien visar att den enda personalkategori som påverkas i kommunerna är anställda inom den centrala administrationen. Antalet anställda i skolan påverkas över huvud taget inte. Det är rimligt att ifrågasätta om detta är den prioritering allmänheten vill att kommunerna skall göra.
Lärarförbundet har i en undersökning med hjälp av Synovate frågat 600 föräldrar om vad de tycker är viktigast, riktade resurser till skolan eller sänkt kommunalskatt. Svaret från föräldrarna är tydligt: 9 av 10 föräldrar vill ge mer pengar till skolan.
Det finns idag inte någon som helst arbetsbrist i skolan. Utmaningarna är tvärtom många. I oroliga tider betyder dessutom en trygg och lärande skola ännu mycket mer. Vi som finns i skolan och förskolan vet hur hårt barn och unga drabbas i tuffa tider. En förälder som förlorar jobbet eller oroas av privatekonomin skapar också otrygghet och oro hos barnen.
Att skära i skolans verksamhet och varsla och säga upp lärare är därför helt fel väg att gå. En uppsagd och arbetslös lärare medför en direkt kostnad för samhället på 219700 kronor per år i a-kassa och uteblivna skatte- och momsintäkter. Till detta ska läggas de omfattande samhällsekonomiska kostnader som följer av en kvalitetssänkning i skolan och förskolan.
En försämrad miljö och ett hårdare skolklimat för eleverna med ökad otrygghet som följd är faktorer som inte ska underskattas.
Brottsförebyggande rådet (Brå) konstaterade nyligen att grovt våld och mobbning i skolan ökar när antalet lärare och annan personal i skolan minskar och när det förebyggande arbetet får stå tillbaka. Elever som slås ut och ökat våld bland barn och ungdomar kostar samhället enorma summor.
Varje uppsagd och arbetslös lärare är därför ett dubbelt slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser. Ett slöseri som vi inte har råd med.
Lärarförbundet välkomnar regeringens besked inför vårpropositionen även om vi befarar att det är otillräckligt. Kommunerna måste nu ta sitt ansvar och se till att pengarna oavkortat kommer skolan till del. Genom att satsa på skolan och utbildningen kan vi finna en väg ut ur krisen. Vi är skyldiga våra barn och vår gemensamma framtid den satsningen.
Låt inte barnen betala krisen!
EVA-LIS SIRÉN
ordförande, Lärarförbundet
