Ubåtskommissionen som i april 1983 höll en presskonferens angående misstänkta ubåtskränkningar. Från vänster: Olle Svensson, riksdagsledamot (s), Sven Andersson, försvars- och utrikesminister (s), Maj-Lis Lööf, riksdagsledamot (s), Bror Stefenson, amiral och försvarsstabschef, Carl Bildt, riksdagsledamot (m) och Lars Eliasson, riksdagsledamot (c).
Vid just den här tiden för 25 år sedan var ett främmande ubåtsföretag på gång mot den svens- ka ostkusten. Målet var Hårsfjärden och våra marina anläggningar i Berga och Muskö. Både konventionella och för oss då okända miniubåtar användes.
Det är vår fasta övertygelse att de kom från Sovjetunionen.
Sedan unionens sönderfall har ny information framkommit som stöder oss i vår övertygelse.
Hårsfjärdsincidenten började mindre än ett år efter den uppmärksammade grundstötningen av ubåten U 137 i Gåsefjärden utanför Karlskrona. Vid Hårsfjärden fanns förväntningar på konkreta resultat, inte bara i Sverige utan i stora delar av världen – förväntningar som inte kunde infrias.
Ubåtskränkningarna var en del i ett större sammanhang – kalla kriget – som utkämpades utan större slag och reella krigsförklaringar, men som pågick från strax efter andra världskrigets slut till Sovjetunionens kollaps.
Efter Sovjets sönderfall har framkommit, vid diskussioner (bland annat de bilaterala ubåtssamtalen 1992–94) och genom underlag från arkiv, en bristande tilltro från Sovjets sida till svensk alliansfrihet.
Denna grundades bland annat på det samarbete som Sverige hade med USA, främst avseende flygteknologi samt det svenska underrättelsesamarbetet med väst.
Skäl fanns således för Sovjet att planera för att vid behov kunna ingripa mot Sverige. Den tekniska utvecklingen av både vapen och vapenbärare innebar dessutom att det strategiska intresset ökade.
I Sovjet fanns resurser, i form av undervattenssystem, för att tränga långt in i våra skärgårdar. Detta har successivt framkommit.
På svensk sida fanns tidigt (1968) rapporter, tyvärr inte tillräckligt uppmärksammade, om att Sovjets flotta hade ett stort antal miniubåtar av olika storlekar, vissa med bandaggregat.
1976 fanns rapporter om miniubåtar som, förutom besättningen, kunde ta med 5–7 man extra. Bilder på dykarfarkoster från Östersjöområdet finns från 1979 och 1982.
1982/83 utgavs Viktor Suvorovs bok ”Inside the Sovjet Army” där det hävdas att varje sovjetisk ”flotta” hade ett spetznasförband med miniubåtar och stödenheter i form av större ubåtar och övervattensfartyg eller fisketrålare.
Målet för operationer med dessa förband var marina installationer och ledningspersonal.
En rysk marinchef – Vladimir Kurojedev – har senare verifierat uppgifter avseende resursernas kvalitet. En rysk nyhetsbyrå redovisade även att verksamheten mot utländska marinbaser påbörjades redan 1970.
När Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979 steg åter spänningen mellan blocken. Denna nya fas av kalla kriget blev tydlig för de flesta svenskar genom de upprepade ubåtskränkningarna. Sverige hade dock utsatts för sådana både under och efter andra världskriget.
Svensk neutralitet fungerade inte när sovjetiska ubåtar, genom klara brott mot internationella lagar, torpederade svenska fartyg inne i våra vatten.
Den starkaste yttringen av en nygammal säkerhetspolitisk situation uppstod när U 137 inte kunde backa av grundet i Karlskronaskärgårdens avlysta militära basområde. Brottet var flagrant och det konstaterades att det var en avsiktlig kränkning.
Sverige protesterade naturligtvis.Överraskningen var dock stor när rapporten om främmande ubåt i Hårsfjärden kom, så långt in i hjärtat av vårt marina försvar. Det var nödvändigt att även med vapenmakt försöka avvisa inkräktaren.
Svenska regler för hur vi skulle använda vapnen trappades upp: I början skulle vi ”varna på avstånd” vilket senare modifierades till att ”tvinga upp” en upptäckt ubåt. Något som var näst intill omöjligt, särskilt som vi inte hade lämpliga vapen för det.
Att på det viset ”kriga i fred” är en svår balansgång mellan fredssäkerhet i vapenhanteringen och verkan för att ”tvinga upp”. Sammanlagt sprängdes 36 sjunkbomber och fyra tunga minor under de veckor jakten i Hårsfjärden varade.
Att använda minor var att gå mycket långt i fredstid, särskilt som de var känsliga för störningar. Det fanns risk för vådasprängningar. Restriktioner blev nödvändiga under mörker. Jakten bedrevs helt oberoende av vilka som var inkräktare.
Omedelbart tillsattes en parlamentarisk ubåtsskyddskommission för att skapa klarhet. Kommissionens viktigaste konstaterande (SOU 1983:13), grundat på starka indicier, var att det var sovjetiska ubåtar och miniubåtar som lekt katt och råtta med det svenska försvaret i Stockholms skärgård. Regeringen sände en protest. Kränkningarna förnekades av Sovjetunionen.
Ändå fanns hoppet att det kraftfulla agerandet skulle leda till att intrången upphörde. Så blev det inte.
Först 1988 kunde den första allsidiga ubåtsjaktstyrkan sättas in. Den lyckades vid en jakt utanför Hävringe rejält skaka om en inkräktare och betydligt öka riskerna för honom.
Många är de svenskar som har starka upplevelser av främmande verksamhet i våra vatten. Flera observationer var av den styrkan att även de mest kritiska bedömarna tvingades böja sig.
I den intensiva återuppbyggnaden av ubåtsjaktförmågan kunde tyvärr inte misstag undvikas. Främst var det tolkningen av undervattensljuden i nya hydrofonutrustningar som blev fel.
Minkars klafsande simljud nära mikrofonerna lät precis som ljud från ubåtspropellrar på avstånd. Men dessa felaktiga rapporter berörde inte 80-talets inrapporterade kränkningar.
Här i landet har en märklig åsiktsgrupp gjort sin stämma hörd angående ubåtskränkningarna.
Debattörer hävdar att iakttagelserna bara var hjärnspöken, andra att det var Natoubåtar och inte sovjetiska som var i Hårsfjärden. Det har till och med påståtts att en Natoubåt släppts ut med flit. Dessa debattörer har kommit långt från verkligheten och är vilse i sina fantasifulla teorier.
Ytterligare två kommissioner har lämnat mycket ingående rapporter om kränkningarna främst på 1980-talet (SOU 1995:135 samt SOU 2001:85). Inte i något av deras betänkanden finns någon som helst grund för konspirationsteorierna.
Tvärt om – det konstateras att det inte finns några trovärdiga indikationer på att Natoubåtar under 80- och -90 talen varit inne på svenskt territorium.
Den främmande undervattensverksamheten har av såväl kvalificerade svenska säkerhetspolitiska forskare som den inledande officiella utredningen således klarlagts vara ett uttryck för sovjetisk maktpolitik. De nyare uppgifterna styrker detta.
Det svenska agerandet när det gäller att hävda svenskt territorium under kalla kriget har ute i världen uppfattats som så tydligt och kraftfullt, som våra begränsade resurser medgav.
Varken på politiskt eller militärt håll finns anledning att vara besvärade över vårt agerande.
Fotnot: I morgon kväll kl 20 sänder Uppdrag granskning ett reportage om ubåtsjakterna på 80-talet under rubriken Ubåtar, lögner och ljudband.
