Nobelpriset har gått till den kinesiske författaren Mo Yan. En susning går genom det litterära Sverige: Vem tusan är det? Vad har han skrivit, och hur?
Att Mo Yans historier skildrar orättvisa och sociala missförhållanden i det kommunistiska Kina, verkar plötsligt mindre betydelsefullt.
Lan Xu
Snart visste alla som var intresserade att han var författaren bakom den mer välkände regissören Zhang Yimous genombrottsfilm; vad hans senaste roman hette, att hans böcket översatts till ett tiotal språk och sålt i flera hundra tusen tals exemplar; att han skrivit närmare hundra noveller, ett tiotal romaner, nästan lika många manus och ett par pjäser; att han var en av Kinas mest lästa författare.
Att så få här verkade känna till honom är lite beklämmande, men inte underligt. Kinesiska må vara världens största språk, kinesisk litteratur är fortfarande en sorgligt liten samling på den svenska översättningsmarknaden.
Även om Mo Yan kanske inte är min personliga favorit bland kinesiska författare glädjer mig priset mycket. Jag hoppas att nyfikenheten på Mo Yan spiller över i ett ökat intresse även för annan kinesisk litteratur, och föder ett ökat sug efter flera bra översättningar från kinesiska.
Tyvärr fick glädjen över priset inte riktigt landa innan den efterlängtade uppmärksamheten plötslig riktades åt ett helt annat håll, åt det politiska.
När det blivit känt inte bara vad Mo Yan skrivit, utan att han var medlem i Kinas kommunistiska parti och vice ordförande för det officiella kinesiska författarförbundet kom det politiska snabbt att överskugga det litterära. På kultursidorna talar man nu hellre om Mos politiska ställning än hans litterära gärning; den som han blivit belönad för, både hemma i Kina av sina läsare och här i Sverige, av Svenska Akademien. Att han som författare utmärks av sitt levande språk och folkliga berättarstil, att hans historier skildrar orättvisa och sociala missförhållanden i det kommunistiska Kina, det verkar plötsligt mindre betydelsefullt. Några dagar efter tillkännagivandet beskrivs han som ”den politiskt mest laddade pristagare efter Solzjenityn” (DN 14/10).
Som kines född i slutet av 1960-talet, under kulturrevolutionen när den var som värst, är jag inte främmande för en politisering av konst och litteratur. Det var just politiseringen och kravet på politisk ortodoxi som såg till att så lite, om något alls, skrivet på den tiden hade några litterära kvalitéer som kunde överleva Mao Zedongs död. Politiseringen av ett litterärt pris – även när det sker från kritikernas håll – känns extra sorglig just därför.
Efter Mao klev en ny generation författare och poeter fram, med poeten Bei Dao i spetsen. ”Ren litteratur”, fri från ett politiskt budskap, var deras slagord. De ville fokusera på det språkliga, på det litterära, och de ville skildra annat än klassamhällets orättvisor och socialistiska dygdemönster och hjältar. Naturen, kärlek och drömmar – klassiska teman i äldre kinesisk litteratur – kunde återupptäckas och utforskas på nytt. Även det lokala kunde beskrivas fritt från ideologiska skygglappar, som Mo Yan är ett lysande exempel på.
Men, säger kanske någon, att skriva fritt är en sak, att gå med i kommunistpartiet och på det sätt göra sig till en del av det förtryckande systemet, det är något helt annat. Jo, det är två saker, men det går inte en enkel linje som delar det kinesiska folket i två delar, en förtryckande minoritet av partimedlemmar och en förtryckt majoritet. Jag känner tillräckligt många partimedlemmar och icke partimedlemmar för att veta att gränsen dem emellan inte är så klar, och långt ifrån alltid så relevant.
I ett samhälle där alla förlag fortfarande är statliga, liksom författarstipendierna, är i princip alla författare som vill bli publicerade och lästa en del av systemet.
Jag tänker på den persiska prinsessan Scheherazade i Tusen och en natt; hon som räddade livet på sig själv, sin syster, men framför allt på många andra unga kvinnor genom att natt efter natt berätta oändliga och underbara berättelser.
Hade hon behövt gå i politisk asyl, kastas i fängelse eller avrättas för att accepteras av västvärldens politiska samveten?
LAN XU
litteraturvetare och översättare
