Björn Olsen resonerar kring tänkbara samhällsscenarier ifall vaccineringen mot influensan inte genomdrivits (Brännpunkt 14/2). Efter ett kort bortviftande av de individer vars hälsa fått stå som kostnad för det kollektivas bästa, skriver han att det var vårt ansvar att vaccinera oss. Det är dock skrämmande att han över huvud taget inte reflekterar över hur det ansvaret i så fall skötts eller bör skötas av det offentliga.
Vi kan inte ha ett samhälle där stat och auktoritet anser sig stå över individen, tar moraliska beslut åt henne och offrar medborgares liv för kollektivets bästa.
Joar Forssell
Det är ur flera perspektiv en viktig debatt. En allvarlig pandemi är antagligen det mest troliga undergångsscenariot vi kan tänka oss. Genom historien har vi vid flera tillfällen sett hemska katastrofer i form av massivt spridda sjukdomar orsaka miljontals människors död. Vi har emellertid också sett hur vaccinationer och myndigheters agerande orsakat lidande. Dessa två historiska faktum borde få oss att vid utformning av myndighetsageranden tänka efter både en och två gånger.
Både Olsens artikel och myndigheters agerande är och tycks ha varit baserat på rädsla, och retoriken följer därefter. Argumentationen brister dock då solidariteten åberopas som argument för att utföra massiva vaccinationer. Solidaritet förutsätter som bekant en uppoffring och kan därför i sig själv vara nog så skrämmande. Istället för att ställa dessa två mardrömsscenarier mot varandra ställs rädsla mot solidaritet.
De debattörer som hävdat att vaccinationerna inte varit ett tvång bör överväga situationen en gång till. När auktoriteter går samman och uppmanar människor till något riskfyllt och dessutom gör detta med skam som argument, då kan vi inte längre tala om ett frivilligt agerande. Det är även så att de ansvariga inte har varit lika tydliga med informationen kring riskerna, som med informationen kring fördelarna. På detta vis har befolkningen medvetet förts bakom ljuset, och man har med flit tvingat medborgare att agera utifrån asymmetrisk information. Myndigheterna har vetat mer och baserat sina överväganden på fakta som inte den enskilda haft tillgång till.
Som argument i artikeln och på andra ställen har framförts att de som vaccinerat sina barn har handlat rätt, med hänsyn till kollektivets bästa. Frågan blir då om det verkligen är en moralisk skyldighet att offra sig själv och sina barn för kollektivet eller samhället i stort. Visserligen kan det vara så att en persons privatmoral säger detta, och att vi som enskilda personer kan vara tacksamma för att andra agerat på detta vis.
Det offentliga kan emellertid inte följa privatmoralen. Vi kan inte ha ett samhälle där stat och auktoritet anser sig stå över individen, tar moraliska beslut åt henne och offrar medborgares liv för kollektivets bästa.
Vidare lyfts det tidigare dåliga kunskapsläget upp som argument för att man borde agerat. Det är inte rimligt att riskera människors liv bara för att vi inte med stor säkerhet vet att deras liv kommer att bli förstörda. Istället borde ett osäkert kunskapsläge göra att staten i mindre utsträckning uppmanar enskilda individer och istället låter dem ta sina egna beslut. Att producera vaccin och se till att tillgången är hög är naturligtvis något vi borde göra både för svenska medborgare och för biståndsprojekt. Att därutöver uppmana till användande snarare än att informera om fördelar och risker är däremot inte önskvärt.
Det osäkra kunskapsläget i kombination med statens auktoritära och moralpaternalistiska agerande, har än en gång lett till många människors lidande och liv som slagits i spillror.
JOAR FORSSELL
andre vice distriktsordförande, Luf Storstockholm
LÄS OCKSÅ: Vad är våra barns liv värda?
