Det finns många exempel på att militära ingripanden åstadkommit fred. Bosnien är ett exempel där slutligen bomberna avgjorde. Men detta åtföljdes av en omfattande internationell politisk process, inhemskt såväl som i regionen.

Det saknas idag i Afghanistan.

Tvärtom försämras situationen konstant. Pakistan, som domineras av militären och kännetecknas av stora brister i demokrati, protesterar allt mer mot USA:s drönarattacker på sitt territorium och stängde nyligen Nato-truppernas viktiga försörjningslinje genom Khyberpasset.

Pakistan ser ingen anledning i att minska sitt stöd till talibanerna och andra terrorgrupper då dessa ger dem stöd i Kashmirkonflikten med Indien, vilket för Pakistan är det allvarligaste hotet. Utan stöd, logistiskt och ekonomiskt, skulle knappast grupperna som verkar i Afghanistan kunna fungera, trots stor kontroll över landets heroinproduktion.

Inhemskt har Karzairegeringen, svårt korrumperad och med flera krigsförbrytare på viktiga poster, inget förtroende hos befolkningen. Krigsherrar har makten i sina delar och styr kriminaliteten. Kriminella terrorgrupper med anknytning till talibaner och al-Qaida opererar nu i de centrala delarna och i de svenska styrkornas ansvarsområde i norr, och dessa pressas nu alltmer att överge sin öppna patrullering för att istället stänga in sig i pansarfordon, något som ytterligare ökar misstron.

Civilt uppbyggnadsarbete blir meningslöst när myndigheterna inte klarar av att ta över projekten. Utveckling uteblir, befolkningen förblir i fattigdom och ser ibland ingen annan möjlighet till försörjning än att stödja upprorsgrupper.

De svenska styrkorna försöker åstadkomma stabilitet men de som säger sig stödja dem på dagarna tvingas gräva ned vägbomber på nätterna.

Det som nu ovillkorligen måste till är krav på Karzairegimen att minska korruption, ställa krigsförbrytare inför rätta och se till att det blir en jämnare etnisk fördelning i de afghanska säkerhetsstyrkorna. Givetvis måste förhandlingar inledas med talibanerna, som har stort stöd bland pashtunerna, den allra största folkgruppen, och vissa av deras krav borde kunna tillgodoses, även om de brister i demokrati och är högst kvinnofientliga. Men de är ändå inte värre än Saudiarabien dit Sverige enligt starka uppgifter nu säljer vapen...

Ihop med starka påtryckningar på grannländerna att respektera Afghanistans oberoende kan detta återge den afghanska regeringen folkets förtroende. Självfallet är det svårt för Sverige att agera då detta kan hota en eventuell Jas-order till Indien eller uppföljningskontrakt till Pakistans radarsystem, vilka tyvärr ytterligare ökar misstron och spänningen i regionen.

Lyckas inte detta är ett gradvis trupptillbakadragande och överlåtande av Afghanistan till talibanerna, hur motbjudande det än kan verka för oss, det enda kvarvarande fungerande alternativet. Detta skulle minimera civila och militära offer och behöver inte innebära katastrof.

Många talibaner är förhandlingsvilliga, mer drivna av pashtunska traditioner än av religiösa vantolkningar, och dessa moderata krafter kan stärkas och landet senare inbjudas i internationellt samarbete för utveckling. Hade detta skett för tio, femton år sedan när talibanerna hade makten i Kabul, hade vi i väst besparats mycket av senare tiders terror och problem.

Men utan någon framåtskridande politisk process, vilken idag lyser med sin frånvaro, kommer bara svenska liv att offras i onödan, som amerikanska soldaters liv offrades i Vietnam. För att inte tala om alla civila offer.

LENNART BERGGREN

frilansjournalist med mångårig erfarenhet av Afghanistan och regionen