Sverige har lång tradition av att medverka vid olika typer av internationella insatser. Kongo, Sinai, Balkan, Libanon och Cypern är några exempel. Men dagens insatser skiljer sig från de tidigare. Om uppgiften förr var att hålla isär två stridande parter, handlar den nu om att försvara den sida som det internationella samfundet identifierat som viktig för landets utveckling. Ibland måste detta också ske med våld
Svenska soldater spelar en viktig roll vid internationella insatser. Ett exempel är Afghanistan där de bland annat medverkat till att skolor byggs – och kan hållas öppna.
Vi vet av egen erfarenhet – och efter samtal med många svenska soldater – att de svenska insatserna gör skillnad – och stor nytta.
Att garantera människors skydd och hälsa i oroshärdar är en viktig del i den svenska utrikespolitiken. Ambitionen från statsmakternas sida är hög och förmågan att delta i internationella fredsinsatser ska på sikt förstärkas. I regeringsförklaringen är denna ambition tydlig även när statsmakterna ska bedöma behovet av försvarsmateriel.
Att snabbinsatsstyrkan Nordic Battle Group inte förfogar över sjukvårdshelikoptrar är naturligtvis inte acceptabelt, men minst lika viktigt är förstås att soldaterna har bästa tänkbara skydd så att behovet av skador och sjukvårdsinsatser minimeras.
De svenska insatserna består i huvudsak av markförband som är helt beroende av rörelse och transporter. De fordon som används uppfyller dock inte de grundläggande säkerhetskraven.
Försvarsmakten är medveten om bristerna. Det var därför man startade utvecklingen av SEP (Skyddad enhetsplattform) – ett fordon som kombinerar framkomlighet i de mest skiftande terränger med ett starkt skydd mot olika former av angrepp.
Stat och industri har hittills lagt ned 1,3 miljarder kronor i utveckling av olika fordonstyper inom projektet.
SEP är vad våra soldater behöver idag, och vad Försvarsmakten har betonat att Sverige behöver i framtiden. Ändå har ÖB meddelat att utvecklingen av SEP ska avbrytas.
Nedläggningen av projektet strider mot intentionen i regeringsdeklarationen, i synnerhet eftersom något motsvarande mångsidigt, skyddat och prisvärt fordon inte finns att köpa på den internationella marknaden.
Att materielvalet är avgörande för framgång och säkerhet i utlandsinsatserna finns det flera exempel på. Nyligen har det påpekats att Tchad-styrkan inte kan klara av sina uppgifter under regnperioden på grund av fordon med för dålig framkomlighet.
I Afghanistan hade ett skyddat fordon troligen räddat livet på de soldater som dog i bombattentatet i Mazar-i-Sharif 2005. En fjärrstyrd sprängladdning vid vägkanten orsakade katastrofen.
Omedelbart efter bombattentatet mot de svenska soldaterna snabbinskaffade försvaret nya fordon. Lösningen var långt ifrån optimal.
Problemet med de fordon som finns på marknaden idag är att de är för tunga för flygtransport eller ger för dåligt skydd. Fordonen måste kunna skydda mot min- , raketgevärs- och vägbombsattacker. Och uppvisa god framkomlighet.
Det är märkligt – och ologiskt – att svenskutvecklade SEP som möter alla dessa krav inte längre prioriteras av statsmakterna. Utvecklingen är inne i sitt slutskede. Fordonen kan vara färdiga inom några år. Omprövas inte ÖB:s beslut av regering och riksdag riskerar projektet att gå om intet.
Med tanke på att internationella insatser är politiskt prioriterade är det märkligt att regeringens försvarsmaterielstrategi fokuserar på flyg och ubåtar.
För vad är egentligen viktigast, att sälja Jas till Norge eller garantera skydd för svenska soldater i Afghanistan?
Kanske glömmer beslutsfattarna att det innebär risk för liv och hälsa att delta i internationella uppdrag, samtidigt som deltagandet är frivilligt.
Ska Sverige kunna leva upp till sina stolta deklarationer måste Försvarsmakten värna sina anställda och politikerna ställa sig som garanter för att inte kortsiktiga besparingar avgör skyddsnivån för svenska soldater i utsatta positioner.
Förtroendet är helt avgörande. Utan förtroende – inga frivilliga. Svårare än så är det faktiskt inte.
Ulf Henricsson, Överste 1 gr, ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademin, chef för den första nordiska styrkan på Balkan.
Jan Jonsson, Generallöjtnant, försvarsmaktens insatschef 2000-2007 och ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademin.
Kim Åkerman, Överste 1 gr och ledamot av Kungliga krigsvetenskapsakademin.
