Hur kan Svenska Naturskyddsföreningen SNF:s ordförande Mikael Karlsson gå ut som en apostel för etanolen med de många miljömässiga tveksamheter som finns i Brasilien?

Sockerrör är en gigantisk monokultur som i de kommuner den erövrat upptar mer än 90 procent av jordbruksmarken. Ägarna till sockerrörsplantagerna respekterar oftast inte ens att 20 procent enligt brasiliansk ska avsättas till att bevara skog.

De respekterar inte heller att vattendrag och sjöar ska ha ett band av skog som ett skydd utan planterar maximalt med socker. Som monokultur kräver sockerrören stora mängder av växtgifter och konstgödning som bland annat gjort att fiskar och skaldjur försvunnit från vattendragen i de delar av delstaten Pernambuco som länge använts för sockerrör. Bränningen av sockerrören innan skörd leder till en katalog av miljöproblem. Mikroorganismerna i jorden dör liksom fåglarna som gör sina bon där och de däggdjur som lever där.

Partiklarna som flyger runt i luften under bränningen täcker fullkomligt hela städer i området. Luften blir torr, hälsovådlig och luftrörsproblemen bland befolkningen ökar kraftigt. Soja och kreatur drivs in mot Amazonas, matproduktionen drivs bort från de bästa jordarna, långt bort från konsumenterna.

Etanolen framställs som en lösning för de fattiga. Men det är de redan mycket rika storgodsägarna och de utländska storbolagen som tjänar på etanolen.

De köper enorma markarealer och gör det svårare för småbrukare och jordlösa arbetare att få tillgång till jorden. De sociala rörelserna i Brasilien, lantarbetarfack och små­brukarorganisationer, är mycket kritiska till etanolproduktionen.

Diskussionen borde handla om hur vi kan minska vår energiförbrukning och sluta att missbruka våra naturresurser. Etanolen framstår alltmer som ett sätt att inte ta itu med de enorma miljöproblem vi har framför oss.

Jag har svårt att tro att detta är Svenska Naturskyddsföreningens ambition. Har verkligen Mikael Karlsson sin förening bakom sig?