Igår frikändes den dråpåtalade läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. En påfrestande och utdragen rättslig process är nu äntligen över. Med det förbehållet att det dröjer tre veckor innan domen vinner laga kraft. Den tid som åklagaren har på sig att kunna överklaga domen till hovrätten.

Det var en lördag i september 2008. Överläkaren åker in till barnsjukhuset för att avbryta en livsuppehållande behandling för en för tidigt född och döende flicka. Över tre år har gått sedan dess. En ofantlig tidsrymd för flickans föräldrar som troligen velat gå vidare med sin sorg någon annanstans än i offentlighetens rum.

I hela den här processen är det, oavsett domslutet, svårt att se att det finns någon vinnare till slut. Läkaren har haft en minst sagt besvärlig tillvaro sedan hon utan förvarning, bland kollegorna och patienter på sitt arbete, hämtades till förhör av uniformerad polis och därefter häktades i några dagar.

Det var i mars 2009, först ett halvår efter lördagen i september då hon kunde ha gjort någonting annat på sin lediga dag, än att gå till arbetet. En utdragen förundersökning med många och komplicerade turer och olika tolkningar var precis inledd.

Åklagaren Elisabeth Brandt valde att hoppa av som förundersökningsledare och ersattes av Peter Claeson. En del misstro mellan jurister och läkare började byggas upp, och inte minst med hjälp av mediala vinklingar. Inte bara mellan läkare och jurister, schismer uppstod också inom respektive profession genom olika utspel om åtalets innebörd.

Vitt skilda områden dryftades eftersom det var oklart, ibland rent spekulativt, vad fallet faktiskt handlade om. Den här osäkerheten drabbade i högsta grad vårdpersonalen vid Astrid Lindgrens barnsjukhus, i synnerhet läkarens närmaste kollegor. Det började också ifrågasättas hur vårdpersonalen skötte vården av patienter i livets slutskede. Yrvaket undrade en del skribenter och politiker om det fanns tydliga och tillräckliga riktlinjer för att bedriva vård i livets slutskede, och om dessa och vårdens praktik i så fall höll för en juridisk prövning?

Tonläget har skruvats ned sedan dess. Rättegången och domen har inte alls handlat om vad som utgör vetenskap och beprövad erfarenhet vid vård i livets slutskede eller hur sådan vård ska bedrivas. Rättegången har varit en straffrättslig angelägenhet, och inte en medicinsk. Det åklagaren anförde i åtalet har nu prövats i tingsrätten. De rutiner som i dag tillämpas när det gäller smärtlindring och ångestdämpning i livets slutskede har inte förändrats.

Många läkare fattar dagligen svåra beslut som kan vara livsavgörande för patienterna. Deras utbildning och erfarenhet lär dem att ta detta ansvar. Patienter kan och bör även fortsättningsvis känna stor tilltro till sjukvården. Rättegången har inte ändrat någonting i det här avseendet.

Normalt sett utreder Socialstyrelsen händelser i vården som har gått fel. Rättegångar av det här slaget är mycket ovanliga i Sverige. Brottsmisstankar som lyder under allmänt åtal ska utredas av polis och åklagare, självklart även inom hälso- och sjukvården.

Men om åklagaren inledningsvis hade låtit Socialstyrelsen utreda händelseförloppet ur ett medicinskt perspektiv hade troligtvis en del oklarheter retts ut tidigare.

Läkarförbundet har, redan innan förundersökningen inleddes, velat se att det införs en ny bestämmelse i förundersökningskungörelsen. Här vill vi att det klart ska framgå att information från Socialstyrelsen ska inhämtas när det inleds en förundersökning inom hälso- och sjukvårdens verksamheter. Den här uppfattningen delades för övrigt av den tidigare patientsäkerhetsutredningen.

Vi måste fortsätta att arbeta systematiskt för att förbättra säkerheten i vården, för såväl patienterna som för anställda inom hälso- och sjukvården. Det måste vara lätt att göra rätt. När ändå fel i vården begås måste systemen vara inriktade på att lära av misstagen. Det måste finnas stora möjligheter att påtala säkerhetsrisker och fel, utan att drabbas av påföljder.

Vår nya patientsäkerhetslag som trädde i kraft vid årsskiftet är ett steg i den här riktningen.

Förmodligen kommer diskussioner om medicinsk vetenskap och juridiska gränsdragningar att fortsätta i olika former. Vi på Läkarförbundet hoppas att den debatten leder till ökad patientsäkerhet, utvecklad i en ömsesidig respekt för respektive expertkunnande.

Nu är vi tacksamma och glada över att vår kollega, som bara gjorde sitt jobb, har friats från alla misstankar.

MARIE WEDIN

ordförande Läkarförbundet