Att bryta utanförskapet är en av vår tids viktigaste uppgifter. Problemet är att jag inte ser någon uppriktig ambition från politikerna i Sverige för att lösa den uppgiften.
Under mitt engagemang i Akademikerförbundet SSR och dess framtid har jag fått mycket inspiration men också kunskaper som gör mig upprörd.
Akademikerförbundet SSR organiserar akademiker, de flesta verksamma i offentlig sektor, fyra av fem medlemmar är kvinnor.
En av förbundets stora grupper är socialsekreterarna. De utgör en betydelsefull del av vårt välfärdsbygge.
Villkoren för denna grupp gör mig beklämd, upprörd och kanske jag kan säga förbannad. De har usla löner, usel arbetsmiljö och usel arbetsorganisation. Hot och våld är alltför vanligt förekommande.
Jag har anledning tro att dåliga villkor är vanligt förekommande inom stora delar av den offentliga sektorn. Det är en fråga som inte bara berör dem som är anställda inom vår gemensamma sektor.
Det hotar oss alla som medborgare, eftersom kvaliteten på de tjänster som vi betalar för genom våra skatter blir eftersatt.
Under min tid som ordförande för Metall såg jag hur hoten mot industrin tornade upp sig. Relationerna mellan parterna var minst sagt ansträngda.
Från den fackliga sidan tog vi då initiativ till att gemensamt hitta en lösning på detta, för att rädda jobben, produktiviteten och kvaliteten inom den svenska industrin. Resultatet blev industriavtalet, som bidragit till bättre relationer mellan parterna och goda förutsättningar för industrins konkurrenskraft.
De insikter jag fått genom arbetet med Akademikerförbundet SSR:s framtid gör att jag tror att parterna inom den offentliga sektorn bör göra något liknande.
Ett utvecklingsavtal för den offentliga sektorn skulle kunna skapa bättre arbetsförhållanden för de anställda, högre kvalitet på välfärden för dem som är beroende av dess tjänster och en effektivare användning av medborgarnas skattemedel.
Kommunerna har enligt socialtjänstlagen ansvaret för att människor i socialt utsatta situationer får det stöd de behöver. Om inte kommunerna tar det ansvaret blir tillvaron inte värdig för de barn och vuxna som far illa.
De kortsiktiga besparingar som kommunen kan ha gjort genom att skära i budgeten slår tillbaka som en bumerang när de som ramlat genom de allt större hålen i trygghetsnätet hamnar i ett permanent utanförskap.
Arbetsmiljöverket har nyligen redovisat en rapport om tillsynen av socialsekreterarnas arbetsmiljö (2007:5). Verket har genomfört 400 inspektioner. De visade att socialsekreterarna har hög arbetsbelastning och psykiska påfrestningar i arbetet. Bland annat upplever socialsekreterarna ofta att de har begränsade möjligheter att arbeta professionellt då arbetsbelastningen och/eller begränsade resurser hindrar dem från att leva upp till intentionerna i socialtjänstlagen.
Den mest krävande arbetsuppgiften inom socialtjänsten är att utreda barn som far illa. Myndighetsutövningen, oavsett om det gäller försörjningsstöd eller barns situation, kräver både ett professionellt agerande och en kompetens grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet men också ett gott omdöme och etisk medvetenhet.
Det är inte utan att jag som lekman bli förvånad när jag upptäcker att det inte finns några formella krav på kompetens för arbete inom socialtjänsten.
Jag hoppas verkligen att Akademikerförbundet SSR ska lyckas med sin kamp för legitimation och kompetenskrav för denna yrkesgrupp.
Det finns en bred enighet om att den offentliga verksamheten behöver utvecklas, förnyas och bli effektivare. Det råder däremot inte någon enighet om hur det ska ske.
De som arbetar i välfärdens frontlinje måste själva formulera hur en sådan utveckling kan gå till.
En gemensam uppfattning från sektorns sida, från anställda och deras arbetsgivare, skulle utgöra en god plattform för att kunna driva krav på goda arbetsförhållanden.
GÖRAN JOHNSSON f d ordförande i Metall
Fotnot: Totalt finns det 11 664 socialsekreterare och 4 891 socialpedagoger och behandlingsassistenter anställda i landets kommuner.
