Transplantation av organ är en livräddande verksamhet men begränsas på grund av brist på organ. Sedan transplantationslagen tillkom har två viktiga saker hänt som påverkar donationer. För det första har det blivit accepterat att man i hopplösa fall avbryter respiratorvård och patienten dör. För det andra har man blivit bättre på diagnostisera hjärnskador och därmed hopplösa fall. Till detta ska läggas en brist på intensivvårdsplatser.

När rätten att avbryta meningslös behandling kom ansågs detta kontroversiellt, livet skulle upprätthållas så länge som möjligt. Nu har plötsligt avbrytandet blivit högsta moral och nu är det fortsatt respiratorvård som är etiskt suspekt. Att fortsätta respiratorvård för att möjligen åstadkomma organdonation upprör socialminister Göran Hägglund. Alla patienter ska vårdas för sin egen skull, inte för någon annans skull. Ingen människa ska vara enbart ett medel tycker Hägglund i Kants efterföljd. Han vill absolut inte tillsätta en utredning för att uppdatera transplantationslagen ( SvD 20 okt).

Diskussionen handlar om djupt medvetslösa patienter under respiratorvård, där fortsatt vård bedöms som meningslös ur patientens synpunkt. Vad göra? Stäng genast respiratorn menar socialministern. Då omöjliggörs donation. Tidigare fortsatte respiratorvården i sådana fall, eftersom avbrytande av livsuppehållande behandling inte accepterades.

Det rimliga är att göra på följande sätt. Vid hopplösa fall, där inget finns att göra för patienten, så bör man få fortsätta respiratorvården ytterligare en tid, 1–2 dygn, detta för att ta reda på om patienten var villig att bli donator. Om inte så avbryts behandlingen. Under denna tid bör också donationsförberedande åtgärder kunna vidtas, så att organen inte förstörs. (Se också ett nytt uttalande av Läkaresällskapets etikdelegation.) Det kan tilläggas att denna patientkategori är djupt medvetslös och inte upplever något. Om det visar sig att patienten inte ville donera, så är det värsta som händer att patienten lever några timmar ytterligare. Om donation är möjlig, så kan liv räddas utan att någon kommer till skada.

Tänk om Göran Hägglund! Donation och transplantation räddar liv. Visst ska alla patienter vårdas för sin egen skull – så länge det finns något att göra. När det inte längre finns något att göra, så kan man fortsätta vården för att möjliggöra organdonation. Valet står mellan en död (patienten) eller två eller flera (patienten och eventuella organmottagare). Förklara för mig Göran Hägglund varför alternativet två eller flera döda är så mycket mer etiskt än en?

Vakna Hägglund! Tillsätt genast en utredning kring donation och transplantation och se till vi får lagar och regler som räddar liv istället för tvärtom.

STELLAN WELIN

professor vid Linköpings universitet, medlem i OFO:s etikråd (Organisation för organdonation i Mellansverige)