Det är rätt av socialminister Göran Hägglund att trots krav från olika håll inte företa några förhastade ändringar av 1987 års ”lag om kriterier för bestämmande av människans död”. Hans beslut är kanske färgat av hans kristna bakgrund, men lagen är också efter ett tillägg gjort 1995 tyvärr oklar vilket gett utrymme för ”praxisglidningar” av det slag som bland annat framkom i professor Stellan Welins inlägg på Brännpunkt 21/10.
Därför behöver lagen överses, något som dock inte säkert innebär att den skall förändras i den riktning som Welin avser. En lag som skall definiera gränsen mellan liv och död är så central att den inte efter en snabbutredning kan ändras med några penndrag, hur välgrundade skäl man än tycker sig ha.
I sin nu gällande utformning medger lagen att ”medicinska insatser får fortsättas, om det behövs för att bevara organ eller annat biologiskt material i avvaktan på ett transplantationsingrepp eller, med avseende på en gravid kvinna som bär på ett livsdugligt foster, för att rädda livet på det väntade barnet. Insatserna får inte pågå längre tid än 24 timmar, om det inte finns synnerliga skäl”. Detta ger alltså en möjlighet att skapa så optimala förhållanden för en donation som möjligt även om arbetet måste gå undan.
Inom ramen för detta undantag har det under de 15 år som gått dock skett en utveckling av praxis om vilken vi faktiskt vet ganska litet. Vi vet alltså inte hur lagen i praktiken fungerar (till exempel när sker dödförklaringen? Hur länge pågår behandlingen efter detta?) i det enskilda fallet och innan man ens tänker på att ändra den borde den därför utvärderas. Detta skulle socialministern som ett första steg kunna ålägga socialstyrelsen att göra. Det gäller trots allt verksamhet som bedrivs under svår psykisk press för många inblandade, både anhöriga och personal.
När man nu börjar tala om att inkludera även döende patienter (det vill säga ännu icke hjärndöda) i ett sådant skeende, måste man fråga sig om inte det ovanstående undantaget tänjts för långt. Detta förslag har inte ens med lagens ursprungliga mening att göra. Nu gäller det att för någon levande individs skull inleda och – tills döden inträffar – fortsätta en för patienten meningslös terapi. Om man – kanske under flera dagar – skall intensivbehandla någon som i en svår akut sjukdom är bortom allt hopp i väntan på att hjärndödskriterierna skall uppfyllas, då öppnas dörren till en helt annan värld. Detta även om det råkar vara en människa som klart förklarat sig villig att donera sina organ.
Genomförandet av en sådan vård skulle dock inte kräva någon ändring av dödskriterielagen. Patienten är ju inte död. Det behövs alltså en ny lagstiftning men frågan blir då om någon lag överhuvudtaget kan stiftas som i slutändan skulle kräva en samvetsanpassning hos var och en av oss ledande till en förändring av vårt grundläggande medicinskt etiska tänkande.
JAN EKLUND
docent i anestesiologi och intensivvård, tidigare intensivvårdschef Karolinska sjukhuset
