Nyligen skrek en löpsedel att EU tänkte förbjuda snus i Sverige, ”på smygvägar” ( Aftonbladet 19/4). Andra medier hängde på, politiker av skilda kulörer lovade ta strid för snuset, en ansvarstyngd informationsdirektör siade om ett dråpslag för ”hela portföljen”, och ilskna och desperata snusare fyllde spalter och kommentarsfält.

Först framåt kvällen tog en alert journalist kontakt med de ansvariga i Bryssel för att få fakta i ärendet. Svaret? Nej, det finns inget beslut, inte ens ett förslag, om att ”smygvägen” förbjuda snus i Sverige. Man diskuterar en reglering av tillsatser i tobaksvaror (främst cigaretter) av liknande slag som redan finns i bland annat USA, där ”svenskt” snus trots detta fortfarande säljs fritt. ”Uppgifterna måste ha sin källa i Sverige”, sade EU:s talesman artigt. I klartext: det var en hemmagjord tidningsanka som plaskade i den svenska dammen.

Och jag kom att tänka på sagan om herdepojken som ropade ”vargen kommer!”. Snuslobbyn borde nog minnas sensmoralen. Dess kampanj blir kontraproduktiv.

Jag har varit med. I flera år var jag Sveriges representant i den EU-kommitté – med företrädare för medlemsländerna, experter och personal från EU-kommissionen – som arbetade med tobaksdirektivet. Vid möte efter möte framförde jag, lojalt enligt departementets instruktion, Sveriges åsikt att EU:s snusförbud strider mot EU:s frihandelsprinciper. EU-tjänstemännen svarade vänligt och smått beskyddande att jag hade fel – EG-domstolen hade redan förklarat snusförbudet förenligt med EU-lagstiftningen. Så småningom blev svaren mindre vänliga och tålmodiga, och övriga kommittémedlemmar blev allt mer besvärade och irriterade. ”Kan inte den där svensken sluta tjata om sitt förbannade snus”, var det budskap jag utläste av deras miner och kroppsspråk.

Jag är inte med längre. Snuslobbyn leds numera av vår handelsminister, med brett stöd från politiker, näringsliv och fackförbund. EU-tjänstemännen är säkert långt vänligare och mer tålmodiga mot en minister, jämfört med en underordnad statstjänsteman. Handelsministern har kanske inte uppfattat budskapet. Men jag är säker på att snuslobbyns kampanjer inte ökar, utan tvärtom minskar både övriga EU-länders och kommissionens benägenhet att ompröva snusförbudet.

Personligen har jag inget intresse av snusförbudet i sig; snus är strunt konstaterade redan Fröding. Men som svensk väljare blir jag blir illa berörd av snuslobbyns framfart. Sverige, som ännu på 1980-talet sågs som ett föregångsland och en förebild i internationell hälsopolitik, framstår nu alltmer som en trångsynt bromskloss i folkhälsofrågor. Och det gäller inte bara inom EU. Även i det internationella arbetet, till exempel med Världshälsoorganisationens tobakskonvention, framträder Sverige som en snusfixerad nejsägare, som försenar och försvårar det hälsopolitiska samarbetet, även när det gäller insatser mot cigaretterna. Är detta i linje med Sveriges övergripande hälsointressen? Eller kontraproduktivt?

Facket deltar flitigt i snuslobbyns ansträngningar att ”släppa snuset fritt” inom EU. Men i vems intresse? Jag är helt övertygad om att ett slopat snusförbud skulle bredda det kommersiella intresset för snus, så att de svenska snusbolagen snabbt skulle köpas upp av utländska företag. Även Swedish Match är ju bara en liten munsbit för de internationella tobaksjättarna. Och vad händer då med de anställda?

Man kan lära av historien. För inte länge sedan såldes ”hela portföljen” med svenska cigarettmärken till utlandet. De anställda blev förhoppningsfulla – äntligen en ägare som ville satsa på cigaretterna och inte bara gynna snuset. Men mycket snart flyttade cigarettproduktionen utomlands och den anrika cigarettfabriken i Malmö lades ner. Inte är det väl detta öde facket vill se för sina medlemmar på snusfabriken i Göteborg? EU:s snusförbud, som i europeiskt perspektiv gör snuset till en kommersiellt ganska ointressant ”exotisk” produkt på en begränsad marknad, skapar också trygghet för de svenska arbetstillfällena – men facket är med i snuslobbyn.

Svenskt näringsliv är, om jag förstått rätt, mycket positivt till EU-samarbetet. Varför vill man då medverka till att snuslobbyn gång på gång provocerar fram utbrott av EU-skepsis och rentav EU-hat bland svenska väljare?

Sverige har fått en nästan unik förmån inom EU-rätten: ett permanent undantag från ett bindande direktiv. I gengäld åtog vi oss att respektera de andra EU-ländernas snusförbud. Snuslobbyn sviker detta åtagande. Det är hög tid att stoppa snuslobbyns framfart. Den är – ur alla möjliga aspekter – kontraproduktiv!

PAUL NORDGREN

fd tobaksutredare