Den dag sjukvårdspersonalen inte längre orkar brakar vården samman. Tyvärr måste vi konstatera att personalen blir alltmer uppgiven, apatisk och uttröttad. Det gäller alla personalkategorier inom sjukvården.
För närvarande genomförs organisatoriska och ekonomiska omställningar i Stockholm i en hastighet som inte medger tid för reflektion.
De skador som orsakas på grund av kompetensflykt inom sjukvårdens olika delar är betydligt mer allvarliga och långverkande än de ekonomiska underskotten som landstinget brottats med alltför länge.
Många politiker tycks tro att man botar patienter genom nedläggning av sjukhus. Men resultatet blir bara kompetensförlust, omorganisationskaos och merkostnader.
Fungerande vårdenheter slås sönder och mindre effektiva enheter formas och personalen förstår inte vad som menas och vad politikerna vill uppnå.
Antalet vårdplatser i allmänvården i Stockholms läns landsting har från 1994 till 2003 minskat från 6 024 till 4 216 och från 2 137 till 839 platser inom den psykiatriska
vården. Det är en totalminskning på 3 106 vårdplatser på nio år. Det gör ont - för personalen, men framförallt för patienterna och deras familjer.
I dag tycks enbart ekonomin stå i centrum inom sjukvården. Allt kretsar kring penningen och dess konsekvenser. Patienterna har försvunnit ut i periferin. Detta kan vi inte längre acceptera.
Sjukvårdspersonalen brinner av en enda sak; att vårda och bota. Det är inte längre möjligt. I stället tvingas vi in i en allt snabbare karusell av ekonomi, administration och planering. En omprioritering måste ske. På nytt måste patienten ställas i centrum, och tyvärr kostar det pengar, men det måste bli öronmärkta pengar som når patienterna.
Först måste läkare, sjuksköterskor och all medicinsk personal enas i kampen för bästa vård och våga ifrågasätta desperata politikers snabba lösningar.
Tyvärr har vi inga gemensamma forum för detta. De måste skapas. Läget håller på att bli mycket allvarligt. Vi måste ta ansvar. Politikerna behöver bara bekymra sig om och när de kan
bli ambassadörer eller landshövdingar.
Under de senaste 15 åren har inte sjukvården haft en enda högkonjunktur för konsolidering och bearbetning av den alltmer pressade situationen. I stället för kliniskt arbete tvingas personal på olika nivåer till ständiga utredningar och förslag på neddragningar till olika handläggare någonstans däruppe.
I dag bränns distrikts - och husläkare och specialister ut. De har en orimlig arbetsbörda och många lämnar vården. 60-70 procent av husläkarna vill byta arbete.
Det finns ingen stark politisk förankring för ett bevarande av landstinget, denna tröga och dyrbara koloss i länet. Det är glädjande att flera socialdemokratiska politiker nu äntligen har förstått att landstinget spelat ut sin roll.
Om konstruerade ekonomiska granskningssystem tas bort skulle miljarder kunna frigöras för effektiv vård av behövande och vidareutbildning av personalen.
Socialdemokraternas finanslandstingsråd Ingela Nylund Watz har sagt att ”jag vill satsa på dem som har det sämst”. Det stämmer
inte. Vad menas? Ord och praktisk politik hänger inte samman.
Politiker och tjänstemän på administrativ nivå har alltför länge tillåtits att härja fritt inom sjukvården, de måste nu marginaliseras. Det är hög tid att den kliniska vården och forskningsvården åter kommer i fokus.
Varför inte lyssna på dem som bedriver vård? Som har kompetens och erfarenhet.
Hur ska vi ha det med sjukskrivningarna? Vissa politiker tycks mena att ”är man sjuk så är man”. Det kan innebära att vi alla får sjukskriva oss utan tidsbegränsning och enbart enligt egen uppfattning. Har vi råd med det? Svaret är nej.
Sjukskrivningshandläggningen kan handläggas av andra än läkare. Kanske bör läkare fråntas rätten och ansvaret att sjukskriva och att dessa enbart bör ge en standardiserad medicinsk rekommendation till försäkringskassan, som i så fall blir beslutande om sjukskrivningen ska accepteras. Detta skulle ge en större tydlighet och mindre risk för oklara bedömningar.
Landstings - och riksdagsväljare måste få klart för sig att
2000-talets anslag till sjukvården inte räcker till den vård vi är vana vid.
Valet kanske måste stå mellan kontroll av tio virusförkylningar eller snabb vård för en bröstcancer. Många politiker tycks oförmögna att förstå realiteten i detta.
Sverige behöver ett gemensamt sjukvårdsdatasystem för hela landet. Inom Stockholms läns landsting finns inte mindre än 350 olika datasystem. Är det beslutskompetens på högsta nivå?
Moderna läkemedel är dyra och med den ekonomiska styrning som sker kan vi redan i dag inte erbjuda det bästa för patienten. Hur ser framtiden ut - dyster! Nya ekonomiska ställningstaganden behövs.
Tidig korrekt diagnos för att få snabb och korrekt behandling och rätt medicin är viktigt och gör vården billigare. Lägg i stället pengar på att jämföra vilka de effektivaste och billigaste vårdkedjorna är. I dag finns bra studiemöjligheter för detta genom evidensbaserad medicin.
Att slå samman Huddinge sjukhus med Karolinska till Karolinska universitetssjukhuset är en god idé, men inte den
bakomliggande tanken om att specialistsjukvården måste slaktas.
Sveriges mest forskningsintensiva enhet Karolinska ska avskalas på forskare och annan högkvalificerad personal. Som kliniskt utbildningscentrum blir det rumphugget och tandlöst.
I tidskriften Sting nr 8 2004 hävdar Ingela Nylund Watz att ”jag upplever att vi har ett stort stöd för förändringarna hos personalen på sjukhusen”. Det stämmer inte. Möjligen har hon stöd av de betalda administrativa lakejerna för dessa omfattande förändringar.
Nästa år ska 470 miljoner sparas vid Karolinska universitetssjukhuset. 32 000 akutbesök behövs inte längre. 82 sängplatser ska bort, och förstås lika många patienter, som får söka sig någon annanstans eller enligt politiska önskemål - inte söka alls.
Jag rekommenderar dem att söka hos Ingela Nylund Watz. Hon verkar trevlig och pigg.
Lycka till!
