Per Hagwall

De som drev igenom lagen ville sända "en signal", en signal som sannerligen plockats upp.

Per Hagwall

Fallet med de tvångsomhändertagna barnen i Sandviken handlar inte om ett plötsligt uppflammande fall av moralpanik hos socialtjänst och åklagare. Utvecklingen har det senaste decenniet gått i en rasande takt mot en puritanism och sexualskräck parad med myten om det rena barnet.

Det går att fylla en tjock bok med effekterna av denna nypuritanism, på Västerviksanstalten gick personalen nyligen in och avbröt sexumgänget mellan en intagen och hans flickvän. Orsaken: parets sovande femmånaders bebis fanns i rummet. Om kriminalvården hade tillsyn över landets sovrum skulle fängelserna vara fulla av småbarnsföräldrar i isoleringscell...

Moralpaniken yttrar sig genom barnmorskor som inte vågar skriva ut p-piller till 14-åringar av rädsla för att ses som medskyldiga till våldtäkt. Från ansvarigt håll avfärdas det med att detta inte är meningen. Ja, men varför ger då lagen det utrymmet till åklagarna?

När barnporrlagen skärptes viftades farhågorna bort – det skulle aldrig bli tal om att åtala föräldrar för vanliga filmer på deras nakna lekande barn. Men precis detta vad var som hände i Sandviken.

För att inte riskera att bli misstänkliggjorda eller till och med åtalade tvingas nu vuxna att se omgivningen med en pedofils blick, inte bara lekande barn utan till och med seriefigurer. I dagarna beslutar HD om de skall ta upp fallet med mangaöversättaren som dömdes för att bland sina miljontals teckningar innehaft några tiotal som av rätten kunde tolkas föreställa fantasifigurer(!) under 18 års ålder(!) som “vädjade till sexualdriften”.

Att ha sex med någon under 15 år klassas sedan 2005 som våldtäkt, även om varken hot eller våld förekommit. Frivilligt sex med en 14,5-åring straffas nu hårdare än grov misshandel. Den gamla lagen om tvång och utnyttjande räckte utmärkt för sitt syfte, att förhindra övergrepp. Men de som drev igenom lagen ville sända “en signal”, en signal som sannerligen plockats upp av oroliga barnmorskor och ungdomar som nu undrar om deras kärlek är smutsig.

Alla dessa åtgärder har hela tiden motiverats med att de är “för barnens bästa”, det har inte varit politiskt opportunt att stå emot moralpaniken. Dess tillskyndare har kunnat vifta bort kritik mot att oskyldiga vuxna och tonåringar drabbas med att det i alla fall skyddar barnet. Nu är det dock uppenbart för alla som vill se att det inte blivit effekten. Sandvikenfallet är bara ett exempel på hur moralpaniken inte ens skyddar barnet, tvärtom.

På sin hemsida skriver Sandvikens kommun: "Vi beklagar den svåra tid som föräldrarna gått igenom. Vi handlar utifrån en stark skyddslagstiftning som står på barnens sida. Tyvärr kan detta innebära att vuxna utsätts för stora påfrestningar i denna typ av svåra frågor." Kommunen har helt glömt bort de de påstår sig skydda, de har med sitt agerande grovt kränkt och själsligt misshandlat två små barn.

I många, många fler fall går det inte riktigt lika illa, men barn och ungdomar har det senaste decenniet fått lära sig att nakenhet är fult och farligt, att kroppen är något man skall skämmas för. De har fått lära sig att ha ömsesidigt frivillig sex med en som inte är exakt lika gammal som man själv är omoraliskt eller till och med straffbart.

Pedofilskräcken har ätit sig in i samhällstilliten då vuxna drar sig för att gå fram till gråtande barn av rädsla för att anses ha onda syften. Tänk om det varit en man som hittat flickan som blev avslängd av tåget i Kumla, hade han över huvud taget vågat ge henne husrum?

PER HAGWALL (M)

engagerad i frågor om rättssäkerhet, jämlikhet och moral

LÄS OCKSÅ: Oskyldiga anklagades för sexövergrepp