De folkliga protesterna i Mellanöstern, inte minst i regionens folkrikaste land Egypten, har lett till stora förhoppningar om en demokratisk vår. Politiker och debattörer i Europa och Nordamerika tävlar om att ta ställning för demonstranterna och för att kräva president Mubaraks avgång. Fria val lyfts fram som lösningen: något förenklat tycks förhoppningen vara att när diktatorn väl försvinner, ersätts han genom fria val av demokrati.

Förhoppningarna påminner om debatten efter kalla krigets slut, när forna kommuniststater antogs vara i transition mot demokrati. Frågan var bara hur långt på vägen de olika länderna hade kommit.

Historien visar dock att tvära politiska kast, som folkliga revolutioner, sällan leder till hållbara demokratier – särskilt i stater som saknar starka institutioner och en demokratisk politisk kultur. I Östeuropa utvecklades hållbara demokratier i Baltikum och Centraleuropa, just länder med en historia av demokratisk politisk kultur, där Väst samtidigt bidrog med storskaligt stöd och löfte om EU-medlemskap.

När slutna politiska system snabbt öppnas upp är risken annars påfallande att politiker valda i fria val i slutändan leder länder till vanstyre, korruption, och ansvarslöshet. Inte sällan tar nya autokrater makten med löften om ordning och reda. Vladimir Putin i Ryssland och Hugo Chavez i Venezuela är utmärkta exempel. Demokratier har snarare utvecklats där auktoritära system långsamt öppnats upp i takt med ökande ekonomiskt välstånd – som i Taiwan, Sydkorea, och andra länder i Sydostasien.

Flera länder i Östeuropa genomgick folkliga revolutioner på 2000-talet. I Ukraina ledde detta till politisk förlamning och korruption, vilket gjorde att Viktor Janukovitj kunde återvända till makten 2010 och backa bandet. Kirgizistan är skräckexemplet: en svag auktoritär regim ersattes 2005 av Kurmanbek Bakiyevs våldsamma maffiaregim; landet har nu på fem år sett två revolter och storskaligt etniskt våld, och liknar en fallerad stat. Trots relativt fria parlamentsval 2010 är korruptionen och maktmissbruket i ledningen omfattande.

Enbart i Georgien lever hoppet, men där fanns också vid maktskiftet en stark ledare i Micheil Saakasjvili, med en mindre armé av västerländskt utbildade liberaler, redo att ta över makten. Även där är det en god bit kvar till en fungerande demokrati.

Och Mellanöstern? USA anklagas med rätta för naivitet när man trodde att Irak efter invasionen 2003 skulle bli demokratiskt. Irak må i dag ha ett någorlunda pluralistiskt system, men främst för att USA fortsätter att pumpa in miljarder dollar och har tiotusentals soldater där. I hela Mellanöstern är demokratiska krafter få och splittrade, och saknar brett folkligt stöd – och konstigt vore det annars i auktoritära system som förtrycker politisk aktivism.

I samhällen där den överväldigande majoriteten människor är starkt troende har islamister i stället utnyttjat detta faktum och blivit den starkaste oberoende politiska kraften, inte minst för att de är de mest beslutsamma, välorganiserade, och hänsynslösa.

Det enda undantaget har varit Turkiet. Landet har varit en del av Europarådet och Nato sedan 1950-talet, men har trots det haft kraftiga auktoritära drag. Liberaler har hyllat det ”måttligt” religiösa AKP-partiet och premiärminister Erdogan för 2000-talets reformer. Men under senare tid har verkligheten varit en annan: När AKP väl neutraliserat motståndarna inom militären och de höga domstolarna blev styret allt mer auktoritärt och islamistiskt. AKP har tagit över landets ledande medier, fängslat hundratals meningsmotståndare, och senast censurerat tv-program samt inskränkt alkoholförsäljning för ”barn” – enligt AKP alla under 24 år. Turkiets utrikespolitik vilar i dag allt mindre på EU-anknytning, och allt mer på försvar av Irans kärnprogram och Sudans islamistiska regim, liksom fientlighet till Israel.

Detta betyder naturligtvis inte att Mubaraks regim skall försvaras, eller att Mellanösterns andra regimer bör lämnas ifred. Men det betyder att förhoppningar om snar demokrati i Mellanöstern knappast är realistiska, och att enbart fria val inte kommer att lösa regionens problem. Sanningen är att inga krafter i dessa samhällen står beredda att tackla de sociala, ekonomiska och demografiska problem regionen står inför.

Om inte starka institutioner byggs och maktdelningsprincipen läggs som en grundsten i de reformer som genomförs riskerar regionens framtida ledare i bästa fall att likna auktoritära populister som Chavez, Putin eller Erdogan – och i värsta fall islamistregimerna i Iran eller Sudan.

Hur ska västerländska stater förhålla sig till detta? Tyvärr är västs förmåga att påverka utvecklingen relativt begränsad. Givet Nordatlantens ekonomiska kris kommer knappast reformprocesserna att få det ekonomiska och politiska stöd som länderna i Östeuropa fick på 1990-talet. Men det stöd som ges måste vara långsiktigt, och riktas in på gradvisa reformer som syftar till att bygga fungerande stater som kan svara mot befolkningens behov och förhindra en återgång till diktatur. Fria val är en del av denna utveckling, men en mycket liten del.

SVANTE CORNELL

direktör vid Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik