Karl-Petter Thorwaldsson, LO, Eva Nordmark, TCO, och Göran Arrius, Saco, argumenterar utifrån att arbetsgivarna eventuellt är felinformerade om rättsläget och att detta förhållande inte är ett godtagbart skäl att ändra las regler om tvister (Brännpunkt 28/9).
För att kunna begränsa sina kostnader har arbetsgivaren sällan något annat val än att försöka träffa en förlikning.
Christer Ågren
Det verkar snarare som om LO, TCO och Saco är felinformerade om hur las regler om tvister fungerar i verkligheten. Dagens regelverk innebär att de företag som tvingas säga upp en anställd tar avsevärda ekonomiska risker. Särskilt mindre företag har över huvud taget ingen möjlighet att betala de kostnader som en tvist kan leda till. Inför ett beslut att anställa beaktar företagen naturligtvis de kostnader som de kan drabbas av om de sedan skulle behöva avsluta anställningen. Las regler minskar därför företagens möjligheter och vilja att anställa. Reglerna utgör således ett hinder för företagens tillväxt och konkurrenskraft.
Därför är det mycket angeläget att förändra las regler om anställningens bestånd och skadeståndsnivåer vid tvister om uppsägning. Tyvärr föreslår regeringens utredning bara åtgärder som skulle få marginella effekter och knappast kommer att påverka företagens möjligheter att anställa.
Det största problemet med las regler om tvister är den som rör ogiltigförklaring av en uppsägning. Regeln innebär att arbetstagaren som absolut huvudregel har rätt att vara kvar i anställningen under den tid som tvisten pågår. I Arbetsdomstolen tar sådana tvister i genomsnitt 23 månader från uppsägning till dom. Många tvister som prövas i två instanser tar cirka tre år att avgöra. Att anställningen består under tvisten innebär att arbetsgivaren måste betala lön under tvistetiden. Skyldigheten att betala lön påverkas inte av om uppsägningen sedan skulle bedömas som sakligt grundad. Det innebär att även de arbetsgivare som vidtar en korrekt uppsägning drabbas av stora kostnader. Eftersom en uppsägning är en sista åtgärd när det inte finns några andra möjligheter är det också ovanligt att arbetstagaren kan utföra sitt arbete på ett bra sätt under tvisten.
Skyldigheten att betala lön under tvisten ger naturligtvis arbetstagaren starka förhandlingsmässiga skäl att yrka ogiltigförklaring oavsett om han eller hon vill vara kvar i anställningen eller inte. Regeln är därför starkt tvistedrivande. För att kunna begränsa sina kostnader har arbetsgivaren sällan något annat val än att försöka träffa en förlikning. Eftersom den anställde vet att hon eller han har rätt till lön under tvisten blir förlikningen oftast dyr.
Som utredningen konstaterar är det dessutom ovanligt att tvisterna verkligen slutar med att den anställde behåller anställningen, Arbetsdomstolen ogiltigförklarar endast cirka tre uppsägningar per år. Det är endast en liten del av alla uppsägningstvister som går till domstol. Utredningen konstaterar att det bara rör sig om några procent. Men även när det gäller alla tvister som förlikas är det ovanligt att den uppsagde behåller anställningen. Det kan därför konstateras att regeln inte alls används på det sätt som är tänkt. I praktiken utgör den en påtryckning mot företagen för att träffa en förlikning.
Utredningens förslag om en gräns på tolv månader för hur länge en anställning ska kunna bestå under en tvist innebär visserligen en viss ökad förut sägbarhet för företagen, men arbetstagarna kommer fortfarande att ha starka förhandlingsmässiga skäl att ogiltig förklara uppsägningar. Det innebär att de nuvarande reglernas alla tillväxthämmande effekter i form av fler tvister, höga kostnader och en trögrörligare arbetsmarknad kommer att finnas kvar.
Utredningen föreslår också att det ekonomiska skadeståndet som arbetsgivarna riskerar att få betala vid en tvist sänks. I dag är det 16 till 32 månadslöner beroende på arbetstagarens anställningstid plus sociala avgifter. Därtill kommer allmänt skadestånd och rättegångskostnader som tillsammans kan uppgå till ytterligare flera hundra tusen kronor. Det behöver knappast sägas att det är få svenska företag som kan betala sådana summor.
Utredningens förslag om sänkta skadeståndsnivåer får bara en mer märkbar effekt för de minsta företagen. Skadestånden hamnar dock på nivåer som de inte har råd att betala i alla fall. Det är till exempel få företag med en till fem anställda som kan betala ekonomiskt skadestånd om 7 till 23 månadslöner, sociala avgifter samt flera hundra tusen kronor i allmänt skadestånd och rättegångskostnader. Utredningen föreslår över huvud taget inte någon ändring av de skadestånden för de större företagen. Det krävs betydligt större förändringar än så om företagens möjligheter och vilja att anställa ska påverkas.
CHRISTER ÅGREN
vice vd Svenskt Näringsliv
