Finns det något problem i den svenska röstningsproceduren som motiverar att vi inför e-röstning? Mats Gerdau pekar på att mer än 2 000 röster underkändes i riksdagsvalet 2010 (Brännpunkt 29/10). Enstaka röster kan spela en avgörande roll. Det motiverar stort fokus på rättvisa procedurer i valet.
Först behöver vi få proportionerna klara för oss. Det handlar om en tredjedels promille av de avlagda rösterna. Förändrar man hela valproceduren för denna minimala röstmängd gäller det sannerligen att veta exakt vad man gör. Mats Gerdau nämner Finlands försök med e-röstning 2008 som förebild. I det försöket registrerades inte två procent av de avlagda rösterna korrekt och lokalvalet fick göras om i de berörda kommunerna.
Men frågan är allvarligare än så. När man hänvisar till Norge, Finland och Estland och menar att e-röstning där används med ”stor framgång” måste motfrågan bli: hur vet vi det egentligen? Och framför allt: hur kan den vanlige väljaren verkligen veta det? Att införa e-röstning är att ersätta en transparent procedur som lekmannen kan följa, med en avancerad lösning som är helt ogenomtränglig för alla utom en exklusiv expertis. Väljaren får förlita sig till offentliga försäkringar om att systemet fungerar som utlovat. Den enskildes reella möjlighet att verifiera processen är närmast obefintlig. Det gör e-röstning till en vackert-väder-lösning som är anpassad för grupper och tider av hög tillit. Det öppnar för konspirationsteorier och misstro.
Ofta ser man invändningen att om e-legitimation fungerar borde väl också e-röstning vara möjlig. Men uppgiften som ska lösas är mycket mer komplicerad. Det räcker inte bara med att säkra signaturen från väljaren (det biten löser en e-legitimation). Dessutom måste systemet garantera att väljarens röst inte kan spåras tillbaka till individen, och samtidigt säkerställa att alla röster räknas en och endast en gång. Och allt detta på ett sätt som väljaren själv kan verifiera och förstå.
Slutsatsen är inte att allt är frid och fröjd med det svenska valsystemet. Men just e-röstning torde vålla mer problem än det löser.
PETER SANTESSON
fil dr i statsvetenskap, ansvarar för reformstrategier på Timbro
