AP Photo/Esteban Felix
snart tio år har givarna följt tesen att bistånd ger bäst resultat om det ägs av mottagarna. Klumpsummor har utbetalats som budget- eller sektorstöd i stället för projektbistånd. Mottagarländernas regeringar har ofta visat sig dåligt förberedda att hantera dessa pengar. Otillräcklig redovisning har gjort givarna allt otåligare.
Biståndsgivarna står nu vid en skiljeväg. Ska man återgå till villkorligt bistånd, kanske till och med projektbistånd eller ska man stå fast vid ägarskapstanken och försöka hitta nya vägar framåt?
Om sex månader måste beslut fattas. Då träffas nämligen OECD-staterna och mottagarländerna i en konferens på toppnivå i den sydkoreanska staden Busan. Under tiden fram tills dess arbetas det frenetiskt på givarhåll för att komma fram med förslag om biståndets framtid.
Samtal med biståndsfolk och mottagare i östra och södra Afrika bekräftar två saker. Den nuvarande situationen är politiskt ohållbar. Få vill återgå till den tidigare ordningen med villkor och projektinriktning. Men vart ska man då gå?
Riktningen borde vara klar: bygg på lokal erfarenhet och praxis. Samtalen pekar på tre områden där denna kan ge bättre resultat:
1.Det första är korruptionsbekämpningen. Hittills har man försökt stävja missbruket genom att införa institutioner som fungerar i utvecklade demokratier där synsättet är universellt och rättstatsidealet är på plats. Dessa passar dock inte in i samhällen där stamtänkandet dominerar.
Kampen behöver inte överges, men inriktningen måste främst stärka de krafter som har mest att vinna på att ett rättstatstänkande kommer till. Dit hör näringslivet, civilsamhället, universitetsvärlden, kyrkorna, yrkessamfunden och förstås media. På längre sikt är det deras krav på en annan samhällsutveckling som minskar korruptionen.
2. Det andra området gäller fattigdomsbekämpningen. Där har tonvikten hittills främst legat på att tillhandahålla bättre hälsovård, fler skolor och rinnande vatten i byarna. Många människor, inte minst kvinnor och barn, har tjänat på denna satsning. Deras liv har åtminstone tillfälligt förbättrats. Om det är mer än tillfälligt återstår att se. Satsningarna har ofta varit så stora att mottagarna saknar offentliga medel att hålla verksamheten gående.
Denna överambitiösa satsning är mycket resultatet av det globala samfundets vilja att försöka nå de så kallade millenniemålen senast 2015 även i länder som ligger långt efter.
Utbyggnaden av skolor har också haft icke planerade konsekvenser. Ungdomar med utbildning i byarna har tolkat denna som respass till stan.
Man har övergett landsbygden och jordbruket för en osäker, men mer utmanande tillvaro i den urbana miljön. Med dem har också fattigdomsproblemet flyttat från byn till stan. Det är i de snabbt växande städerna, inte minst i Afrika, som ländernas framtid kommer att avgöras. Det är där nya utmaningar för fattigdomsbekämpning växer fram.
3. Det tredje området är decentraliseringsproblematiken. Budgetstödet stärker centralregeringen och dess rätt att bestämma. I de flesta länder följer man formeln att 80 procent av statsutgifterna ska bestämmas centralt och 20 procent lokalt. Denna fördelning är katastrofal för samhällsutvecklingen. Politiken och insatserna saknar förankring bland den berörda befolkningen. Överföringarna till lokala organ är ofta försenade och mindre än utlovat. Förskingringar hör också till.
Givarna har försökt hitta metoder för att spåra penningarnas gång och mäta planerade resultat. Detta intrång har dock knappast bidragit till att stärka förtroendet mellan parterna.
Förslag på nya lösningar som bygger på att stärka lokala organ och skapa en bredare efterfrågan på bättre resultat och skötsel av offentliga medel börjar diskuteras.
Ett sådant är särskilda utvecklingsfonder för lokala självstyrelseorgan. I stället för ett beroende av centralmaktens nyckfullhet skulle man få sätta sina egna prioriteringar och ansöka om medel från institutioner vars pengar enbart skulle gå till lokala utvecklingsändamål. I denna modell finns också tanken att civilsamhällets organisationer skulle fungera som partner antingen genom tekniskt bistånd eller som verkställande organ.
Centralmakten förankrar inte biståndet. Folks begär och lokal praxis gör det dock. Kan givarna hitta rätt väg denna gång?
GÖRAN HYDÉN
professor emeritus och biståndskännare
