Välfärdsstaten bör sätta större press på ensamstående mammor, knarkare och andra bidragstagare. Svaghet och svartjobb har blivit normalt. Det är hög tid för socialstaten att förkunna ansvar, skriver samhällsdebattören Helena Rivière.
Det daltas för mycket med de svaga i samhället. De måste lära sig att ta ansvar, tycker skribenten. Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix
Om vi anser att ett gott samhälle behöver en moral måste vi formulera en. Det kan vara något så enkelt som en uppmaning till var och en att göra sitt bästa.
Det har mänskligheten i och för sig hört i 2 000 år: Om inte du tror på dig - vem ska då tro på dig? (Om du inte satsar på dig - vem ska då satsa?) Och om du inte gör det nu - när ska du då göra det?
Men i Sverige odlar halva befolkningen en kollektiv självömkan och välfärdsstaten svarar med en obegriplig eftergivenhet. De små och svaga i samhället kan väl inte göra sitt bästa.
Ensamma mammor ska väl inte behöva höra att de ska bidra med någonting själva. Folk med problem är givetvis undantagna från livets vanliga regler. De ska sitta och vänta på att någon annan gör något åt dem. I Sverige har vi de utsatta på hjärnan och de som definierar ut sig månar vi särskilt om.
Vad är det för makt över sinnena som får denna svaghet att te sig normal? Vad är det för vanetänkande som belönar så många svenskar för att de är små och svaga och "etiskt desorienterade" - eller oärliga, som vi sade förr?
Arbetslivsminister Hans Karlssons moraliska tystnad om utnyttjandet av sjukpenningen bidrar faktiskt till Sveriges sönderfall.
Dessa små och svaga är tydligen permanent små och svaga, oavsett hur mycket hjälp de får. Om vi nu har en hel välfärdsstat med många kloka människor som inte gör annat än tar sig an behövande, om vi har inrättat ett gigantiskt stödsystem med regler som styr vem som får och varför och hur länge, och hela detta system väl rimligtvis är till för att få olycksfödda på fötter igen, om därtill tunga skatter avkrävs alla som jobbar och knegar för att få denna jätteapparat att gå runt - varför blir då inte folk starkare och bättre så att de kan stå på egna ben?
Kan man tänka sig att välfärden gör vad den kan och att utsattheten trots all hjälp rent av kan vara självförvållad?
I Malmö byggs 32 nya lägenheter för hemlösa. Socialen står för försörjningsstödet, som det kallas, och hyresgästerna får ut pengarna allt i ett. Det är tänkt att de ska gå till posten och betala in hyran själva, men för säkerhets skull avdelas personal att gå med och se till att det blir gjort.
Hyresgästerna skyddas mot sig själva. De får också lära sig att uppföra sig som folk. De har personal med sig i tvättstugan, de ska lära sig rutiner: att bädda sängen, borsta tänderna, sitta vid matbordet och äta, att inte skräpa ner.
Det är möjligt att det är någonting jag inte förstår här, för jag förutsätter att man har med vuxna människor att göra, med hjärna och vilja. Normalt talar man väl om vilka regler som gäller, men här har de hamnat på ett vuxendagis för obotligt svaga.
En av stödpersonerna, en f d knarkare, betonar just det personliga ansvaret: problemen bottnar oftast i personen själv, säger han, för att kunna ta tag i de problem man har måste man ta tag i sig själv. Man måste se sig själv i ögonen.
Det finns ett mellanled i den gamla levnadsregeln ovan. Om solidaritet. Den säger: Om du bara tror på dig - vem är du då? Men välfärdsstaten har förändrat innebörden av det ömsesidighetskravet. Inte bara så att välfärden har tagit över det som en gång var solidaritet, utan välfärden och transfereringarna erbjuder nu en helt ny tolkning.
Den reella innebörden är nu: Om du agerar trovärdigt blir du en välfärdsvinnare! Om du använder din duktighet till att manipulera välfärden blir du fri att jobba svart därtill. Det lyftet är fantastiskt. Du blir precis så rik som du vill vara.
Skuldkänslor har du inte. Ingen sviktande värdighet. Du tar ut din rätt, det är allt. Det är som det ska. Systemet är till för dig. Du är en hederlig människa och det här är ditt sätt att triumfera över skattestaten.
Kulturvänstern klinkar på sina hjärtesträngar och småler mot sina spegelbilder överallt, förtjusta över det engagemang och den fina gemenskap de känner med godheten i tillvaron som liksom bor inhyst hos de små och svaga.
För dem är det ju allom uppenbart att stora grupper meriterar mera stöd och mer försörjning. Vill borgarna att värderingar som lojalitet, uthållighet, pliktkänsla, fostran, sammanhållning och ordning återupprättas så är det bara för att de inte har något hjärta och inte vill dela med sig. Utöver skatterna alltså.
Jag skulle vilja att vi befriades från det kulturella kravet att oja och voja över alla klienter i den väldiga socialstaten, och att viljan till ansvar fördes fram som ett alternativt mål för engagemanget: Hur gör jag mitt bästa? Vilka är förutsättningarna? Vad stimulerar mig att vilja göra mitt bästa?
Själv svarar jag humana skatter: att jag har något för att jag anstränger mig. Att äganderätten respekteras. Jag kan lyckas, och veta att det jag har erkänns som mitt. Att vi har en fri och öppen debatt: fulstämpeln och felstämpeln är båda avskaffade, och gamla schablonföreställningar från Fattigsveriges dagar har tappat sin udd.
Helena Rivière
författare och idédebattör
