Under mitten av 1900-talet nådde de högsta marginalskatterna i USA upp till cirka 90 procent. Det lönade sig knappt att arbeta mer för den som väl nått en hög inkomstnivå – vilket påverkade bland andra Muhammad Ali, Sonny Liston och Ingemar Johansson. Skatterna tog nämligen bort den ekonomiska belöningen för boxningsmästarna att ställa upp i mer än en titelmatch per år. Varför riskera titeln och ta emot fler smällar om nästan alla intäkter från en andra match försvann i skatt? Det var exempelvis därför som de tre stora matcherna mellan svensken Ingemar Johansson och amerikanen Floyd Patterson skedde under tre separata år (1959–61). När marginalskatterna sänktes började mästarna plötsligt ställa upp på fler titelmatcher per år.
Skillnaden är inte så stor mellan idrottsstjärnor och resten av allmänheten. Ingen vill ta emot smällar och arbeta hårt om belöningen är för liten. Det är därför som skatter inte bara är en ren fördelningsfråga.
Som ekonomen Åsa Hansson har räknat skulle en skattehöjning med en krona för att finansiera en omfördelning leda till att samhällsekonomin krymper med ytterligare 2–3 kronor. I en ny rapport visar vi att det är väl etablerat inom forskningen att skatter genom så kallade dynamiska effekter påverkar samhällsekonomin, trots att det ofta viftas bort inom den politiska debatten.
Varför är svenska politiker skeptiska till dynamiska effekter? Anledningen är att skattereformen 1990/1991 lanserades som ett sätt att öka incitamenten till arbete, företagande och utbildning. Men reformerna infördes när Sverige, på grund av en bostadsbubbla och en valutakris, var på väg in i en djup lågkonjunktur. Många tolkade utvecklingen som att dynamiska effekter inte existerar – en feltolkning. I efterhand har två forskningsartiklar nämligen studerat skattereformens inverkan. Svenskarna stimulerades, krisen till trots, tydligt till att arbeta av de sänkta marginalskatterna.
Effekten är så stark att den visar att värnskatten idag är rent kontraproduktiv. Eftersom allmänhetens respons på skattesänkningar är så stor skulle nämligen samhällsekonomin växa så mycket för varje krona i sänkt värnskatt så att ungefär lika mycket i nya skatteintäkter skulle skapas.
Den danska skatteprofessorn Peter Birch Sørensen, som nyligen utredde det svenska skattesystemet, drar samma slutsats. Utifrån ”ganska återhållsamma antaganden om beteendemässiga reaktioner” menar han att avskaffandet av värnskatten ”mer än väl skulle betala sig själv genom skattebasens dynamiska ökning”. Flertalet andra studier visar att Sverige antingen är vid, eller nära, den punkt där marginalskatterna blir så samhällsekonomiskt skadliga att de till och med motverkar sitt syfte att öka statens intäkter. Detta diskuteras till exempel i en av bilagorna till Långtidsutredningen 2011.
Inte bara värnskatten, utan skatter på arbete i allmänhet förtjänar att sänkas. Enligt en ny studie från Europeiska Centralbanken skulle en sänkning av den genomsnittliga skatten på arbete i Sverige till 86 procent vara självfinansierande. Om kapitalinkomstskatten sänks skulle den vara självfinansierande till hela 116 procent – intäkterna beräknas alltså öka med sänkt skatt.
Det är vare sig ett retoriskt knep eller en ny tanke att skatter påverkar vårt beteende. Redan under 1300-talet förklarade den nordafrikanska tänkaren Ibn Khaldun att medborgarna anpassar sitt beteende efter skatterna. Även om den enda målsättningen är att maximera statens intäkter gäller det att inte höja skatterna för mycket. Samtidigt är förstås inte höga offentliga intäkter den enda målsättningen.
Vi vill också ha en stor och växande samhällsekonomi. Därför finns mycket starka skäl att ta bort värnskatten och sänka skatten på kapitalinkomster. För varför behålla skatter som förstör ett stort ekonomiskt värde, utan att ens öka intäkterna för statskassan?
NIMA SANANDAJI
rapportförfattare
ROBERT GIDEHAG
vd Skattebetalarnas Förening
