Karin Svanborg- Sjövall och Eva Cooper.

För den studiebegåvade ungdomen i förorten skulle den akademiska klassresan däremot ta ett abrupt slut.

Karin Svanborg- Sjövall och Eva Cooper

Nyligen har både Miljöpartiet och LO haft kongresser, som beslutat att antingen förbjuda, eller inskränka möjligheterna att gå med vinst i välfärdsverksamheter.

Man kan dock notera att ingen säger sig vilja förbjuda valfriheten. I stället förespråkar man regleringar som i praktiken skulle reducera mångfalden på till exempel utbildningsmarknaden drastiskt.

Men vad betyder egentligen ”vinstintresset”? I grunden handlar det om att verksamheten drivs av en vilja att förbättra tjänsterna för att locka fler kunder. Verksamheterna blir mer kreativa i att finna sätt att minska onödiga kostnader, vilket det finns gott om på skolans område. Till exempel Lärarnas Riksförbunds granskningar visar att en nedskärning av kommunernas skolbyråkrati kan frigöra flera miljarder kronor, som istället kan läggas på undervisningen. Privata verksamheter har också visat sig mer benägna att ge medarbetarna större inflytande eftersom incitamenten att tillvarata deras kompetens ökar, något som ofta efterfrågas av anställda inom offentlig sektor.

Ett vinstförbud skulle i själva verket slå hårdast mot just de grupper valfrihetskritikerna generellt säger sig försvara. Ett system som begränsade valfriheten till kommunala och ideella alternativ skulle än en gång leda till att det bara blev de välbeställda som kunde välja i praktiken. En återgång till närhetsprincipen skulle vara tämligen odramatisk för de välbärgade medelklassbarn i Stockholms innerstad som i dag bor granne med några av Sveriges bästa skolor. För den studiebegåvade ungdomen i förorten skulle den akademiska klassresan däremot ta ett abrupt slut.

Forskning som fokuserar på elevsammansättning bland olika huvudmän visar också att den skolform som med fog kan anklagas för att ha en särskilt gynnsam elevstock, är den icke-vinstdrivande ideella. Och det är inte så konstigt, med tanke på att det rör sig om mycket mindre miljöer, där antagningskraven generellt är höga. Utbudet möter helt enkelt inte efterfrågan.

Detta är naturligtvis ingen anledning att straffa eller förbjuda de ofta mycket välfungerande, högkvalitativa friskolor som drivs som till exempel stiftelser. En fungerande utbildningsmarknad behöver en mångfald av driftsformer för att fungera väl, och den ideella sektorn har hittills visat sig vara mycket värdefull för att värna, och vidareutveckla alternativa pedagogiska modeller.

Men det betyder inte, i sin tur, att den ideella sektorn kan ersätta den vinstdrivande – inte om man har ett intresse av att behålla den populära (och rättvisa!) valfrihetsmodellen. Om föräldrar och ungdomar ska ha något att välja mellan måste vinstdrivande företag tillåtas, just eftersom den ideella sektorns självvalda vinstförbud innebär en naturlig begränsning för möjligheten att växa. Utan överskott finns inga pengar att investera i nya verksamheter. Det gör verksamheten exklusiv.

Lämnar man de moraliserande argumenten mot vinst inser man snart vilka kostnader ett vinstförbud, som skulle ge klart färre icke-offentliga skolor, skulle ha för hela samhället. Tittar man på PISA och TIMSS, de två mest använda studierna för att jämföra skolprestationer inom OECD, så ser man att högre andel fristående skolor leder till bättre resultat. Går man på svensk forskning finns det också belagt att även kommunala skolor tenderar att höja sina resultat, och se över sina kostnader, när konkurrens introduceras genom en friskola. Sett ur dessa perspektiv vore ett vinstförbud lika idiotiskt, som förödande.

KARIN SVANBORG-SJÖVALL

EVA COOPER

ansvariga för Timbros välfärdsprogram

Missa inte Brännpunkts debattserie: