Mikael Söderlund propagerar för skyskrapor i Stockholm för att klara befolkningsutvecklingen (SvD Brännpunkt 11/1). Det är dock en utbredd missuppfattning att mycket höga hus är en metod för att öka tätheten.
I en stad får man praktiskt taget samma täthet oavsett våningsantal beroende på att högre hus, jämfört med lägre, kräver större avstånd mellan husen för att få sol och dagsljus i bostäder och på gårdar och för att få plats med parkering och friytor.
I regionplaneringen i länet har en analys av hushöjd, vånings- och markyta i olika områden med flerbostadshus visat att hushöjden har allt mindre betydelse för exploateringsgraden vid ökande områdesstorlek (exploatering i 100 bostadsområden).
Detta gäller generellt och bekräftas av en engelsk studie. Den visar att på en yta av tre hektar kan man i stället för en skyskrapa få in till exempel tolv fjortonvånings punkthus eller nio kvarter med trevåningshus och få samma totala våningsyta (Roger Evans Associates).
Höghus ökar alltså inte tätheten i nämnvärd grad – om man inte bygger ett Manhattan förstås, men det har väl inte Mikael Söderlund tänkt sig?
Enligt regionplanen ska Storstockholm utvecklas till en flerkärnig region, med sju yttre kärnor förutom stadskärnan. Att stoppa utspridningen av bebyggelsen och förtäta stadsbygden i kärnor är angeläget för att nå långsiktig hållbarhet.
Större befolkningsunderlag möjliggör bättre service och ökad kollektivtrafik och därmed minskat bilresande och minskade utsläpp.
Det gäller alltså att se förtätningen i detta regionala perspektiv istället för att pressa in skyskrapor i innerstaden och närförorterna.
Att som Mikael Söderlund hänvisa till Stadshuset med dess smäckra torn som ett skäl till att bygga skyskrapor, till exempel förslaget om 40-våningshus vid Klarabergsgatan, är lika begåvat som att ange kyrkspirorna som skäl.
Skyskrapor dyker ofta aningslöst upp i debatten som symbol för nytänkande. Hus i en stad är dock delar av en helhet, inte separata skapelser som radas upp som på en utställning.
Den vackra sammanhållna stadsbilden i Stockholm, framvuxen steg för steg över sekler, är ett fantastiskt arv att utveckla och förvalta för kommande generationer.
Det duger inte att utifrån en modetrend förstöra stadsbilden genom att bryta skalan med utstickande hushöjder.
Ödeläggelsen av Klarakvarteren, resultatet av en annan modetrend, borde stämma till eftertanke.
KRISTINA BERGLUND
Planchef i Täby 1981–90, stadsarkitekt i Vallentuna 1990–2003 och ledamot av Stadsmiljörådet 2000–2003.
Kristina Berglund, John Sjöström och Birger Åström utkom 2004 med boken ”Hela staden från mellanrum till stadsrum”. Boken beskriver hur stadsbygden kan utvecklas och förvaltas.
