Den elfte maj i år meddelade Etiopiens utrikesministerium triumferande att Sverige hade beviljat landet en skuldavskrivning, värd 127 miljoner kronor.
Den femtonde maj - fyra dagar senare - hölls allmänna val i Etiopien, och den flotta gesten från Sverige kunde av väljarna bara tolkas på ett sätt: blott den sittande regeringen kan garantera ett miljoninflöde i statskassan.

Varför skulle etiopierna i det läget satsa sin röst på någon annan? Mycket riktigt vann regeringspartiet, men många misstänkte valfusk.
Arga och frustrerade medborgare gick ut på gatan för att protestera mot de påstådda oegentligheterna. Regeringen kallade in kravallpolis, minst 36 demonstranter sköts ihjäl, däribland en nyvald oppositionell parlamentsledamot.
Fanns det en medveten tanke bakom detta? Svenska UD, som beslutade att offentliggöra skuldavskrivningen strax före valet, kunde naturligtvis räkna ut vilken effekt det skulle få på valutgången.

Den förfärliga slutsatsen är den, att Sverige lade sig i den etiopiska demokratiska processen och stöttade den regering som av Human Rights Watch, Amnesty International och andra organisationer anklagas för omfattande brott mot mänskliga rättigheter.

Därmed blev Sverige också medskyldigt till morden på de 36 etiopierna.
Utan tvivel bidrog den svenska skuldavskrivningen till att regeringspartiet behöll makten. Och detta exempel kommer att följas av fler.
En mängd afrikanska regeringar som ägnar sig åt att manipulera den demokratiska processen, förtrycka oppositionen, plundra statskassan och bryta mot de mänskliga rättigheterna ska nu belönas för sitt arbete. Det beskrivs som ett rättviseprojekt, det är de rika industriländerna i den så kallade G8-gruppen som nu har beslutat om skuldavskrivningar för fattiga länder, till ett sammanlagt värde av 300 miljarder kronor.

När gruppen träffas i Skottland den 6 juli står Afrika högst på dagordningen. Ordföranden Tony Blair och hans kolleger kommer att mötas av krav på ytterligare avskrivningar, framförda av entusiastiska
aktivister som tror sig hjälpa de fattiga.
Den G8-politiker som avvisar dessa krav kommer att utmålas som extremt hjärtlös och egoistisk. Skuldavskrivningar har nämligen blivit det mantra som hörs varje gång fattigdomen i Afrika diskuteras. Men risken är överhängande att den naiva tilltron till skuldavskrivningarnas positiva effekter kommer att följas av en kraftig baksmälla.

Skuldavskrivningar till länder som inte har en genuint välförankrad demokrati är nämligen totalt kontraproduktiva. Detta är en sanning som alla tyvärr tycks blunda för.

Därför kan diktatorer och despoter runt om i Afrika nu se fram emot ett kommande guldregn. Några av de regeringar som står i kö för att få belönas med skuldavskrivningar tillhör världens värsta människorättsförbrytare. Där finns bland andra regimerna i Kongo, Sierra Leone, Sudan och Burundi.
Låt oss titta på det ”fattiga” Etiopien igen. I slutet av 1990-talet blossade en konflikt upp med grannlandet Eritrea, det gällde gränsdragningen i ett ödsligt, halvökenlikt område.
Både Etiopiens och Eritreas regeringar består av före detta gerillasoldater, och de reagerade med ryggmärgen på den uppkomna konflikten. Trupper kallades ut, snart var det öppet krig.

Det kriget kostade Etiopien 22 miljarder kronor. Plötsligt fanns de pengarna fullt tillgängliga i detta land, som klassas som ett av världens absolut fattigaste. Tiotusentals unga män miste livet. Ofantliga värden gick till spillo i form av uteblivna investeringar, havererade biståndsprojekt och krossad infrastruktur.
Och konflikten är ännu inte löst. Den kan blossa upp när som helst igen. Den här gången - i så fall - med stöd av 127 fräscha svenska miljoner kronor. Plus de pengar som har frigjorts av övriga industriländers avskrivningar.
Det förhåller sig med skuldavskrivningar på samma sätt som med bistånd. Arrangemanget bygger på ett totalt felaktigt antagande, nämligen att Afrika saknar resurser och alltså måste tillföras sådana.

Afrika är troligen världens mest resursrika kontinent om man ser till exploaterbara naturrikedomar. Det som saknas i Afrika är demokrati och det som så högtidligt kallas ”good governance”, dugligt regerande.
En klok politik hos mottagarlandet krävs numera nästan alltid i samband med bistånd och skuldavskrivningar, men kravet tycks aldrig tas på allvar av dem som själva formulerar det. Varför skulle annars exempelvis Sudan över huvud taget vara aktuellt för skuldavskrivningar?
Västvärldens fixering vid att sanera odemokratiska afrikanska länders statsfinanser är en väg som leder mot anarki och ökad misär.

Det enda som kan rädda Afrika är en genuin demokratiseringsprocess, och de generella skuldavskrivningarna tjänar endast till att befästa odemokratiska regimers grepp om makten.
Efter den stora avkoloniseringen i Afrika på 1950- och 60-talet har en mängd länder slungats in i politiskt kaos och inbördeskrig. Det är detta som har orsakat det stora lidandet, de monumentala svältkatastroferna. I Sudan, i Etiopien, i Biafra, i Angola.
Svälten i Afrika är ingen naturkatastrof,
den är en olycka skapad av människohand.
De politiska kriserna i Afrika har nästan undantagslöst börjat med att en liten styrande klick har vägrat lämna ifrån sig makten genom en demokratisk process.

Följden har i många fall blivit inbördeskrig, ödeläggelse av hela landsändar, krossad jordbruksproduktion och därmed livsmedelsbrist. Det vi kallar svält.

Men då har västvärldens humanister ryckt ut och skramlat ihop pengar till de svältande i Afrika, dock utan att för ett ögonblick fundera över varför alla dessa afrikaner har saknat mat.
Nu skallar åter de humanistiska ropen. Afrikas fattigdom beskrivs som en farsot som endast kan bekämpas med mer bistånd, ökad skuldavskrivning. Popkändisar som Bono och Bob Geldof manar till samling och påstår att G8-gruppen nu har ett historiskt tillfälle att en gång för alla utradera svält och fattigdom i Afrika.
Denna förenklade syn på problemlösning manar fram populistiska kampanjer i stället för genomtänkt, långsiktigt demokratistöd.

Afrika kan aldrig frälsas med hjälp av dessa kampanjer. Afrika har ett, och endast ett, riktigt problem: brist på demokrati. När den bristen är åtgärdad kommer förutsättningar att finnas för att lösa alla de övriga problemen, inklusive hiv och svält.
Att ordinera generella skuldavskrivningar som botemedel mot fattigdom är lika verkningslöst som att ordinera penicillin mot en virussjukdom. Det fungerar helt enkelt inte.

De enda länder som kan tillfriskna med hjälp av skuldavskrivning är de vilkas regeringar har ett stabilt folkligt mandat.
Och de länderna är lätt räknade i Afrika.

Bengt Nilsson har för Sveriges Television producerat dokumentärfilmer med inriktning på fattigdoms- och utvecklingsfrågor, senast ”Det blå guldet” om privatiseringen av vatten i Ghana, visad den 17 maj.