Med ny ringgravyr och några namnteckningar är jag numera en gift man. Efternamnen är dock oförändrade, en markering av individualism och familjeband. Att också markera banden till våra nya familjer hindrades av ett häpnadsväckande exempel på byråkratisk klåfingrighet.

Den svenska staten förbehåller sig nämligen rätten att bestämma vilka efternamn myndiga vuxna med samtycke av berörda medmänniskor får bära. En obskyr namnlag som vi nästan inte kunde tro var allvar, gjorde det omöjligt att ta ett av våra efternamn gemensamt och behålla det andra som mellannamn. Den ene makens mellannamn måste vara den andres efternamn.

Vår frustration över onödiga byråkratiska hinder för människors självbestämmande växte när det inte heller visade sig möjligt att ta varandras respektive efternamn som mellannamn. Endast den ene maken tillåts nämligen antingen ta sitt gamla efternamn, eller den andres efternamn, som mellannamn. Ingen har kunnat ge vettigt svar på varför. Skatteverkets svar kring de efternamnsregler de måste utöva andades goddag yxskaft; ”man ska kunna se samhörigheten med varandra”. Hur hindras det av att vi bägge bär varandras efternamn som mellannamn?

Namnlagen har gjort än mer allvarliga inskränkningar av människors liv. Att myndiga personer nekats att ta vilka förnamn de önskar verkar dock slutligen ha fått ett slut genom en prejudicerande dom i regeringsrätten. En man som en stor del av sitt liv iklätt sig en kvinnas kläder och personlighet har äntligen fått statlig sanktion för sitt kvinnliga förnamn.

Namnlagen ställer också till besvär för personer med behov av skyddad identitet, som inte enkelt kan byta till ett vanligt -son-namn för att försvinna i mängden.

Om namnlagen avspeglar gamla könsbundna roller, där kvinnan skulle ges möjlighet att behålla sitt flicknamn som mellannamn och könsöverskridande identiteter hörde hemma i garderoben, så är anledningen ännu större att göra processen med den kort.

Jag ska inte falla för den modern sjukan att kalla mig kränkt. Namnlagens inskränkningar kan jämförda med mycket annat verka bagatellartade – men är samtidigt helt onödiga och därmed helt oacceptabla för en liberal som bara kan tolerera väl motiverade regleringar av människors frihet.

Barns skydd mot namn som med fog kan antas medföra lidande, och speciella familjenamns skydd mot att vem som helst kan anta dem, borde kunna tillgodoses på andra sätt. Kanske i föräldrabalken respektive varumärkeslagstiftningen, eller i en liten rest av nuvarande namnlag.

I övrigt bör namnlagen skrotas. Staten har viktigare saker att bestämma än vad myndiga människor får heta. Liberaler i riksdagen är sedan länge medvetna om problemet, men regeringen dröjer tyvärr med den utlovade översynen. Så tillsvidare får jag i lagens ögon inte skriva mig

RASMUS KÄLLBERG JONLUND (FP)

Liberal debattör, kommun- och kulturpolitiker

Stockholm