I efterdyningarna av äldrevårdskandalen kommer nu förslagen i en strid ström. Det är bra om vi kan få igång en genomgripande diskussion om vad kvalitet i äldrevården är och hur vi ser till att den blir bättre. Men det är viktigt att beslutsfattarna tar tag i detta utifrån en verklig insikt om vad som förbättrar kvaliteten i våra äldreboende.
Det är dags att de som ansvarar för kvalitetsgranskningen av våra äldreboenden byter om till arbetskläder.
Catharina Tavakolina
Ett förslag som lagts fram är att införa minimibemanning inom äldrevården. Bra bemanning är förstås en viktig grund för en god vård och trygg omsorg och utifrån det perspektivet är det förståeligt att man fokuserar på just det. Men ett generellt siffertal är tyvärr varken ett realistiskt eller effektfullt instrument för bättre kvalitet. Inför istället krav på verklig kvalitetsgranskning, där de som inspekterar gör det genom att delta i det direkta arbetet på våra boenden. Bara så skapar vi förutsättningar för både mer individuellt utformad omsorg och bättre livskvalitet för de äldre.
Förslaget om minimibemanning i äldrevården är inte nytt, en sådan diskussion har pågått i flera år. Att man inte har kommit till något resultat i frågan speglar svårigheterna i att få fram en sådan lösning. Frågan är om de som nu vill ta till lagstiftningsverktyget på det området har insett hur komplex frågan är.
Ska en garanterad bemanning beräknas i timmar per äldre person? Ska den gälla alla äldre över en viss ålder med hjälpbehov, oavsett boendeform? Eller ska den garanterade bemanningen endast vara en laglig rätt för de som har turen att få flytta in på ett äldreboende? Och i så fall, ska den då omfatta alla olika boendeformer, som sjukhem, gruppboende, servicehus och trygghetsboende? Ska hänsyn tas till boendegruppernas storlek, byggnadens utformning och de boendes individuella vårdbehov?
Hur kan någon som inte vet när de äldre vill gå och lägga sig på kvällen eller vill gå upp på morgonen bedöma hur stor personalstyrkan bör vara? Och hur kan någon besluta om bemanningsdirektiv utan att veta hur man på det enskilda boendet väljer att organisera arbetet genom att till exempel ha särskild servicepersonal som avlastar med städning och tvätt, istället för att vårdpersonalen ägnar sig åt det?
Den verksamhet som vi privata entreprenörer inom äldrevården bedriver, behöver antingen tillstånd från socialstyrelsen eller, om det är en entreprenad, ett avtal. I tillståndsprövningen eller upphandlingen ställs krav på bemanning så att personer med demenshandikapp aldrig får lämnas utan tillsyn och att de med somatiska behov har tillgång till personal i den omfattning som deras behov kräver.
Det är ett stort ansvar och ett förtroendeuppdrag som åvilar oss vårdgivare. Vi måste vara flexibla och ställa om bemanningen efter de äldres individuella behov och det är ingalunda statiskt. Under de år jag och mina kolleger har drivit verksamhet har vi vid flera tillfällen utökat bemanningen både helger, kvällar och nätter långt utöver den nivå som förväntats av oss. För att vi har sett de äldres behov utifrån deras olika situation.
Med friheten att bemanna utifrån olika behov kan vi snabbt omdisponera när till exempel en ny boende flyttar in som är orolig, utagerande och en risk för sig själv och andra. Vi kan säkerställa extra personal som kan komma in och vaka över någon i livets slutskede när inte några närstående finns där. Det är mot denna bakgrund som vi reagerar med oro för att någon utan känsla för hur behoven av personal kan variera, ska ta fram en statisk norm via direktiv.
Vad som behövs är vårdgivare som fokuserar på de äldre som individer och som mäter vad som kommer ut av arbetet – den verkliga kvaliteten för de boende, deras livskvalitet. Skrivbordsgranskning kommer inte åt detta. Jag föreslår istället att uppdragsgivarna satsar på rutinerade kvalitetsuppföljare, inspektörer, som oanmält tar plats i den dagliga verksamheten, träffar personalen, möter de äldre och ser till att skaffa sig en uppfattning i verkligheten.
Genom att delta i omvårdnaden, kan den som granskar och följer upp verksamheten bedöma om bemanningen är tillräcklig för att alla ska få sina behov tillgodosedda. Man kommer också att få en bra grund för jämförelser, ett viktigt verktyg för äldre med anhöriga när de ska välja boende.
I en bra verksamhet är denna typ av granskning något man även från ledningshåll bör göra regelbundet, för att hålla sig ajour och säkerställa att man som vårdgivare håller vad man lovar. På det viset kan man även bidra med synpunkter och förbättringsförslag, medarbetarna blir lyhörda och ledningen tar deras synpunkter på allvar.
Det är dags att de som ansvarar för kvalitetsgranskningen av våra äldreboenden byter om till arbetskläder och aktivt inspekterar det direkta omvårdnadsarbetet, istället för att göra sina bedömningar bakom skrivbordet.
CATHARINA TAVAKOLINIA
vd Kavat vård
