kolverket har presenterat en ny kursplan i historia för grundskolan, som är mycket uppseendeväckande eftersom alla anspråk på undervisning i historia före år 800 är strukna. Flera historiker har reagerat, och även utbildningsminister Jan Björklund har sällat sig till kritikerna, vilket är bra. Inför ett nytt förslag från Skolverket behöver debatten breddas.
I sin iver att skapa en utvecklad nutidsförståelse har gruppen som arbetat fram förslaget backat historieundervisningen i Sverige till en nivå som ligger före de moderna historievetenskapernas genombrott. Det var under 1800-talets första hälft som humanister i hela Europa, samtidigt med att Darwin utvecklade sin evolutionsteori, lyckades ersätta den bibliska historieuppfattningen med en sekulär historieskrivning.
Man släppte det korta perspektivet från människans skapelse cirka 4000 år före vår tideräknings början för att successivt rekonstruera en ofattbart komplex mänsklig process. Det gäller den långa skriftlösa historien, då jordbruket uppstod, de första krigen utkämpades och tidiga religiösa traditioner utvecklades. Men det gäller också de senaste drygt 5000 åren av skriven historia, som plötsligt blev tillgänglig genom dechiffrering och tolkning av tidiga skriftspråk.
Allt detta väljer Skolverket att bortse från för att koncentrera historieundervisning till den närliggande historien. Men det är just kunskapen om människans oerhört långa historia och om variationen av mänskligt liv som ger en förståelse av vad det innebär att vara människa, på tvärs mot alla kulturella olikheter. Dessutom används det avlägset förflutna ofta som en mytisk historia i religiös fundamentalism och i populistiska ideologier. Utan reell kunskap om det avlägset förflutna kommer därför dagens skolungdomar inte att kunna göra de kritiska granskningar av historiebruk, som kursplanen önskar.
Med tanke på att historieundervisningen ska ta sin början omkring 800 är det också mycket anmärkningsvärt att kursplanen i religionskunskap föreskriver undervisning i de stora världsreligionernas historia. Eftersom alla världsreligionerna har ett förflutet som sträcker sig före och ibland långt före 800 kommer den enda undervisning som skolan ger om äldre historia att avse religionernas historia.
Kunskap om världsreligionerna är viktig, men utan någon allmän historisk översikt kommer det att bli svårt för skoleleverna att förstå bakgrunden till religionerna, liksom sambanden mellan traditionerna och variationerna över tid. Skolverkets kursplaner i religionskunskap och historia innebär att historieundervisningen på sitt sätt är tillbaka före de moderna historievetenskapernas genombrott. I religionskunskap förmedlas en äldre religiös historia, och i historia förmedlas en sekulär yngre historia.
Det korta tidsperspektivet i historieundervisningen skulle också få allvarliga följder för skolelevernas syn på världen. Eftersom de globala perspektiven först tas upp från 1500 och på allvar behandlas från 1700 blir det bara en av Europa och USA dominerad värld som möter barnen och ungdomarna.
Risken för en eurocentrisk historieundervisning är överhängande, eftersom man inte får lära sig något om äldre perioder då sambanden mellan olika delar av världen såg helt annorlunda ut. Med tanke på dagens globalisering är det vitalt att ha kunskap om äldre perioder, då Europa och USA inte alls dominerade världen. Det gäller avlägsna epoker då metropolerna inte hette London eller New York utan Alexandria, Bagdad, Chang’an eller Teotihuacán.
Reell kunskap om världens historia i långa tidsperspektiv är avgörande för att förstå hur olika delar av världen har varit ekonomiskt och kulturellt förbundna med varandra på skiftande sätt under årtusenden. Kunskap om den äldre världshistorien är också avgörande för att kunna förstå och kritiskt granska andra länders historiebruk, vilket blir allt viktigare i dagens globaliserade värld. Den nya kursplanen representerar också ett uppseendeväckande brott med all tidigare europeisk historieundervisning, eftersom den helt sonika drar ett streck över de antika Medelhavskulturerna.
Mycket i europeisk konst, arkitektur, litteratur, teater, film, filosofi och politisk idédebatt blir obegripligt utan kunskap om antiken. Tänk bara på så olika företeelser som demokratibegreppet och filmer som ”Gladiator” eller ”Troja”.
Skolan måste fortsätta att undervisa i antikens historia för att ge en faktisk möjlighet för eleverna att kritiskt granska återanvändningen av antiken, som motsvarar det mest omfattande historiebruket i Europa.
Skolverket har presenterat en kursplan för grundskolans historieundervisning, som är både ängslig och trångsynt. I centrala hänseenden torde den rentav motverka sitt syfte och försvåra långa perspektiv och globala utblickar samt förståelse för det kulturellt olikartade. Därför uppmanar vi Skolverket att göra ett helt nytt förslag, som på ett radikalt annorlunda sätt kan anta de historiska utmaningarna i dagens föränderliga värld.
Anders Andrén, professor i arkeologi vid Stockholms universitet
Jan von Bonsdorff, professor i konstvetenskap vid Uppsala universitet
Anders Cullhed, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet
Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet
Eva-Carin Gerö, professor i klassisk grekiska vid Stockholms universitet
Janken Myrdal, professor i agrarhistoria vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala
Catharina Raudvere, professor i religionsvetenskap vid Köpenhamns universitet
Eva Rystedt, professor i antikens kultur och samhällsliv vid Lunds universitet
Marcia Sá Cavalcante Schuback, docent i filosofi vid Södertörns högskola
Barbro Santillo Frizell, direktör för Svenska institutet i Rom
Solfrid Söderlind, överintendent för Nationalmuseum i Stockholm
Henrik Williams, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet
Eva Österberg, professor i historia vid Lunds universitet
