Allt fler elever lämnar varje år skolan utan godkända betyg eller faktiska kunskaper. Det finns noggrann statistik över hur många som inte når kunskapsmålen men ingen redovisning av orsakerna till att de misslyckats.
Den vanliga förklaringen, att det handlar om ungdomar som har det jobbigt socialt, kan stämma till en del men vetenskapliga studier där man verkligen studerat orsakerna till inlärnings- problem lyfter fram andra faktorer. Närmare tio procent av alla skolbarn klarar inte skolans krav av orsaker som koncentrations- och uppmärksamhetsproblem (ADHD), svårigheter att tolka kroppsspråk och sociala koder, som Aspergers syndrom, eller en låg begåvning i förhållande till åldern.
ADHD, Asperger och en del andra tillstånd ingår i det vi kallar neuropsykiatriska funktionsstörningar, och de påverkar barnets förmåga att ta in kunskap och förhålla sig socialt till sin omgivning.
Ur inlärningssynpunkt är det dock inga obotliga handikapp, med rätt individuellt stöd eller i undantagsfall medicinering kan dessa barn drastiskt förbättra sina skolprestationer. Det säger sig självt att en tidig utredning av barn med inlärnings- och beteendeproblem för att hitta den grupp som har neuropsykiatriska störningar kan bespara både skolan och barnet mycket problem.
Min erfarenhet som skolläkare är att dessa utredningar görs antingen alldeles för sent eller inte alls trots att Socialstyrelsens riktlinjer för skolhälso- vården tydligt talar om vikten av att ”tidigt identifiera problem och symptom hos elever som kan innebära att de är i behov av insatser” och där gruppen elever med neuropsykiatriska störningar omnämns särskilt.
Om man diskuterar detta med skolledningar eller läser utredningar kring skolfrågor är det uppenbart att en orsak till passiviteten är ett ideologiskt färgat motstånd mot biologiska för- klaringar till inlärningsproblem. 1970-talets förenklade syn på sociala faktorer som förklaringsmodell är starkt förankrad i skolans värld. Det gör att skolhälsovården kan ha svårt att satsa på utredningar om dess kommunala chefer anser att neuropsykiatriska diagnoser snarare stig- matiserar än hjälper eleverna.
Dessa missuppfattningar handlar naturligtvis inte om illvilja utan en bristande kommunikation med de läkare och psykologer som arbetar med dessa barn och deras familjer. Familjerna till dessa barn kan vittna om att en underbyggd diagnos inte är något stigma utan snarare en bekräftelse på något man anat men inte vågat ta till sig. För de föräldrar som tror att de har orsakat barnets problem genom något de tanklöst sagt eller gjort kan diagnosen bli den ögon- öppnare som gör att man kan hjälpa barnet utifrån rationella överväganden istället för utifrån förlamande skuldkänslor.
Om skolorna ålades att följa upp sina resultat, det vill säga redovisa vad som händer med de elever som lämnar skolan utan betyg eller baskunskaper skulle det inte vara lika lätt att blunda för de långsiktiga konsekvenserna av att inte utreda neuropsykiatriska funktionshinder. Dessa ungdomar får ofta ingen yrkes-utbildning och hamnar lätt i en ond cirkel av långtidsarbetslöshet, dålig ekonomi och social utslagning.
Speciellt bekymmersamt är det för ungdomar med koncentrationsproblem. Ett uppmärksammat svenskt projekt, Norrtäljeprojektet, har visat att närmare 30 procent av de intagna inom kriminalvården, alltså sex gånger fler än i befolkningen i övrigt, uppfyller diagnoskriterierna för ADHD. Att neuropsykiatriska störningar upptäcks först när man hamnat inom kriminalvården är kostsamt för samhället, tragiskt för den som drabbas och ett tungt argument för att ungdomar med dessa störningar måste fångas upp tidigt.
Hur skall man få skolor att ändra synsätt när det kommunala självstyret ger skolledningar stora möjligheter att tolka både riktlinjer och modern forskning på sitt eget sätt?
Inom sjukvården har man länge haft en liknande problematik, vissa kliniker och landsting följde sitt eget tyckande istället för bevisad patientnytta. När massmedierna för några år sedan uppmärksammade att kranskärlsröntgen och ballongvidgning efter hjärtinfarkt inte gjordes på vissa stora sjukhus trots att ingreppet kan vara direkt livräddande tvingade opinionstrycket fram en snabb förändring.
Det var offentliga kvalitets- register som gjorde det möjligt att lyfta fram missförhållandena i ljuset. Vi behöver samma typ kvalitetsregister i skolhälsovården med en öppen redovisning av hur många barn som utreds och väntetiderna för utredning. Få föräldrar och lärare skulle acceptera en jumboplats just för deras skola.
JOSEF MILERAD
skolläkare Haninge kommun,
universitetslektor, institutionen för kvinnors och barns hälsa , Karolinska institutet
