Sverige har numera en skola som ger barnen helt olika start i livet. Farhågor om segregering har ensidigt riktats mot skillnader mellan skolor som beror på elevers socioekonomiska bakgrund. Därför har många missat den mycket större klyfta som har skapats, och som är helt oberoende av föräldrars inkomster eller skolval.

Ett barns framtid hänger i allt större utsträckning på om han eller hon haft oturen att växa upp i en kommun där kommunpolitiker, skolförvaltningen och rektorer tillåter att mer än två tredjedelar av lärarnas tid går till annat än undervisningen och undviker att följa upp bristande skolresultat. Detta framgår i en djuplodande granskning vi gjort om skolans resultat och resurser, och som vi idag presenterar i boken Den orättvisa skolan.

Kommuner med lika hög resursinsats skapar helt olika förutsättningar för sina barn. I vissa fall når nästan alla fullständiga betyg, i andra klarar 40 procent av alla elever ej godkänt i alla betyg. Denna katastrofsiffra avser då inte en enskild skola, utan snittet för samtliga skolor i dessa kommuner.

Antalet kommuner där fler än 25 procent av eleverna i årskurs 9 är underkända i ett eller flera ämnen har enligt våra beräkningar fördubblats sedan 1998 till 125 stycken, och i än fler kommuner saknar mer än var tionde elev gymnasiebehörighet.

Kommuner och skolmyndigheter har inte tillräckligt observerat och analyserat utvecklingen av de stora skillnader som nu finns mellan olika kommuner, och inte heller sambandet med det ökande gap som finns mellan könen. Pojkar släpar efter allt mer i matematik, fysik, kemi och svenska. Men i kommuner som överlag har dåliga skolresultat har flickor ofta tryckts ner till pojkarnas nivå.

När kritik framförs om brister i skolans kvalitet är en vanlig förklaring från såväl politiker som fackliga företrädare att skolans resurser skulle ha minskat. Vi har tagit fram statistik som visar att skolans resurser tvärtom ökat med 8 procent per elev, mätt i fasta priser, under den senaste femtonårsperioden.

Lärartätheten överträffar något den nivå som gällde 1993/94. Men resurserna används på fel sätt. Av tillgängliga tidsstudier framgår att mindre än en tredjedel av lärarnas arbetstid används till undervisning i snitt.

Samtidigt finns det skolor där mer än 50 procent av tiden ägnas åt undervisning – och där eleverna också presterar bättre resultat, även med hänsyn till deras socioekonomiska bakgrund.

I vår analys har vi inte kunnat visa något statistiskt samband mellan hur mycket resurser en kommun satsar på skolan och resultaten för eleverna, sedan vi tagit hänsyn till skillnader i elevunderlag mellan kommunerna beroende på föräldrarnas utbildningsnivå med mera. Vi har inte heller funnit något positivt samband mellan lärartäthet och elevernas prestationer, utan till och med ett svagt negativt sådant. Fler lärare ger inte automatiskt bättre prestationer.

Av de tio kommuner som ökat sina resurser mest till skolan under den senaste tioårsperioden är det bara i tre kommuner som andelen elever som har godkänt i alla ämnen också ökat. I Vilhelmina har de reala resurserna stigit med 44 procent per elev medan andelen underkända elever samtidigt ökat med 23 procentenheter till 37 procent.

Det är således inte resursbrist som är problemet utan hur resurserna används. Man måste rentav misstänka att myten om resursbristen blir till ett alibi i problemkommunerna och för- lamar skolutvecklingen. Några av de åtgärder som måste till för att komma till rätta med de allt sämre prestationerna och de allt större och oförklarade skillnaderna är följande.

•Bättre kontroll, styrning och uppföljning på alla nivåer och på tidiga stadier. Mätbara kunskapsmål måste formuleras av kommunerna, som tillsammans med skolledningarna också måste följa upp om målen nås.

•Lärarnas tid med elev måste öka. Läraravtalet bör reformeras så att lärarna är mer tid i skolan. På det sättet kan elever som släpar efter få mera stöd. De bästa skolorna har tidseffektiva samarbeten för förberedelse av lektioner, mindre byråkrati, och smartare it-användning.

•Satsa på lärarkvalitet istället för lärarkvantitet. Forskning visar entydigt att kvalitén på lärarna har större betydelse för elevernas resultat än mängden resurser som sätts in i skolan. För att kunna locka de bästa förmågorna till läraryrket krävs dock högre och mer individuellt satta löner även om det sker till priset av en lägre lärartäthet.

Till sist har vi två frågor till svensk skolpolitiks två maktcentra, SKL och lärarfacken. Varför utarbetar SKL inte en strategi för förbättrade skolresultat och minskade klyftor mellan kommunerna? Och varför vill inte de fackliga organisationerna medverka i en strategi som kan möjliggöra höjd lärarkvalitet och rejält högre löner istället för att reflexmässigt begära mer resurser till skolan? Är det inte dags att prioritera barnen?

STEFAN FÖLSTER

ANDERS MORIN

MONICA RENSTIG

Debattörerna utkommer idag med boken Den orättvisa skolan (Hjalmarson & Högberg Bokförlag). Författarna är annars verksamma som chefsekonom respektive ansvarig för välfärdsfrågor vid Svensk Näringsliv (Fölster och Morin) samt som ekonomijournalist och författare (Renstig).