I Svenska Dagbladet (24/4) kan man läsa om hur studieresultaten har blivit allt sämre och arbetslösheten har ökat. Jag är själv uppvuxen i stadsdelen Rinkeby-Kista, där jag gick i skolan under lågstadiet. För oss som bor på Järvafältet är utanförskapet ingen nyhet. Det är väldigt tydligt hur ungdomar, vars familjer lever i utanförskap, får ärva sina föräldrars situation. Det är uppenbart att skolan misslyckas med att ge den utbildning som människor i Järva har rätt till. Alla politiska partier har misslyckats med uppgiften att förbättra förortsskolorna och därmed bryta det ärvda utanförskapet.
Lösningen ligger i att skolsystemet måste reformeras.
Benjamin Dousa
Grundproblematiken är att många förortsungdomar saknar framtidstro. Under en period gällde detta även mig. Att vara inlåst i ett område, där ingen värld utanför existerar, begränsar ens drömmar och möjligheter. Framförallt när fler av dina vänner, föräldrar och förebilder inte får något jobb och struntar i skolan, faller de flesta in på samma väg.
Järvalyftet handlar mestadels om att renovera bostäder, bygga nya kulturhus och omorganisera vägnät. Det är alla förbättringar, men är mestadels kosmetiska lösningar på ett mer fundamentalt problem. Politik får aldrig handla om att sminka över djupgående fel i systemet. Den här sortens förändringar skulle kanske hjälpa svenska medelklassbarn, men knappast de problemen vi har i Rinkeby-Kista.
Lösningen ligger istället i att skolsystemet måste reformeras. 30 000 elever runt om i Sverige hoppar antingen av eller går ur skolan med ofullständiga betyg varje år, och det är tydligt hur den här utvecklingen slår hårdast mot förorten.
Ett verkligt exempel är Hjulstaskolan där färre än varannan nådde gymnasiebehörighet år 2011. Ett annat konkret exempel från Järva är Tensta Gymnasium. Endast 41 procent av de som studerat på det samhällsvetenskapliga programmet har efter avslutade studier högskolebehörighet, trots att syftet med programmet är att just förbereda eleverna för fortsatta studier.
Skolan är ofta den enda frizon som ungdomar i ytterstaden har där alla pratar svenska. Däremot är det i utbildningen alldeles för lite fokus på språket. Yrkesförberedande program bör till exempel i sin undervisning anpassa svenskalektionerna efter yrket. Läser man på byggprogrammet är det viktigare att man kan uttala hammare korrekt och att avläsa en byggplan, än att kunna analysera Tranströmer.
Om resultatet i Järva påträffats i innerstaden, hade det istället talats om en nationell kris. När det gäller förortsskolorna förlorar politikerna reformivern. Det enda rimliga är att skolornas huvudmän måste börja hållas skyldiga för Järvas utveckling. Om ett bolag går med förlust år efter år, får den verkställande direktören gå. När gymnasieskolor går samma väg får gymnasiechefer, rektorer och andra kommunala tjänstemän sitta kvar utan påföljder.
Oavsett hur fint Järvalyftet har gjort fasaderna, rasar husen förr eller senare samman om vi inte gör något åt problemen. Det är viktigt med en trevligare miljö, med hela gatulampor, klotterfria väggar och välklippta parker. Men om en 16-åring inte känner att hon har någon chans till jobb efter gymnasiet, är utanförskapet cementerat.
Alliansen i Stockholms Stad ropar jobb, jobb, jobb. Men för att nå dit krävs en skola som fokuserar på anställningsbarhet. Då får ungdomar en möjlighet att forma sina egna liv, slutar ärva utanförskapet, och tro på sin framtid.
BENJAMIN DOUSA
riksordförande Moderat Skolungdom, ersättare Rinkeby-Kista Stadsdelsnämnd (M)
